Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENGANGERE.
mon han har den oskattbara fördel framför tänkaren, att då han icke
kan eller vill svara på de inkast, som göras, har han rätt att tiga.
När man angriper skalden, är han den verldsvise, när man angriper den
verldsvise, är han skalden. Men vi återgå till vårt ämne. Ibsen har höjt
lifsglädjens baner, och från det faller den enda ljusstrålen in uti den
mörka taflan. Denna lifsglädje, som närmast sammanfaller med njut
ningen, den sinliga, såväl som den andliga, har såsom vilkor för sin
existens bortfjärraandet af alt obehagligt och störande. Men i vårt olyck
saliga samfundsskick ställer sig gengångarväsendet i vägen för lifsgläd
jens religion, och så kan denna icke vinna erkännande. Under sådana
omständigheter vållar den lätt förderf och undergång; men därtill äro
ensamt samhällsförhållandena skulden. Skalden visar oss dock en ut
väg att komma ur denna tröstlösa situation. Det är, vid närmare be
seende, endast i Norge, det är så illa bestäldt, trots alt hvad den
nyaste norska literaturen gjort för att upplysa sinnena. Där håller
man ännu på lag och ordning, där hyllar man ännu plikten, där har
man ännu en massa religiösa och sociala fördomar. I utlandet är det
helt annat. Där, och företrädesvis i konstnärskretsarne, kan man
lefva i sanning och frihet. Hade kammarherre Alving med sin osty
riga lifsglädje kommit till utlandet, hade han varit räddad. Ty där
ute trycka inga band och hänsyn, där finnas icke dessa gengångare,
hvilka gå och spöka i den dystra Norden. Så förklarar Osvald. Men
förhåller det sig verkligen så? Vi våga, stödda på Osvalds egen auk
toritet, betvifla det. Han har lefvat en stor del af sitt lif i det fördoms
fria utlandet; och han borde hafva hunnit att göra sig kvitt sina norska
gengångare. Men om, för att begagna fru Alvings ord, de »icke äro
lefvande i honom, sitta de i likaväl». När Osvald försvarar de fria äkten
skapen därmed, att det kostar så mycket pengar att gifta sig, så är
detta tydligen endast ett skenskäl, ty det kan icke kosta mera att under
hålla sin hustru och sina barn, än att underhålla »sina barn och sina
barns mor», om nämligen mannen betraktar denna senare såsom sin
jämnlike. Rätta skälet till dessa förbindelsers knytande är det, att de
äro så lätta att upplösa, när man tröttnat vid dem. Men hvarför icke
säga detta rent. ut? Här spåra vi en gengångare, medförd från ut
landet.
Vi hafva i det föregående antydt, att vi i vissa stycken anse Ibsen
solidarisk med de figurer, han tecknat; men det kan med skäl invändas,
att man gör den dramatiske skalden orätt, när man vill ställa honom
till ansvar för hvarje ord, som personerna i hans drama yttra. De tala
ju efter sin karakter, och skalden själf sväfvar objektiv, lidelsefri, öfver
det hela. Så borde det utan tvifvel vara. Men enhvar läsare kan icke
undgå att märka, det denna familjemålning har en tendens, och genom
att benämna sitt stycke »Gengangere» har Ibsen själf dragit försorg om
att angifva tyngdpunkten i detsamma, peka på hvad frågan egentligen
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
