Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENGANGERE.
gäller. Alt hvad som står i samband med gengångarväsendet och
bidrager att sprida ljus öfver detsamma, i den mening skalden
fattar det, står därför för skaldens räkning. Det är gengångarväsendet
Ibsen förklarat krig. Vore det nu här icke fråga om annat, än den
öfverdrifna fruktan för »hvad folk säger», hvilken fruktan ofta nog
inverkar på svaga naturer och bringar deras handlingssätt i strid mot
hvad samvete och rättskänsla bjuda, intrasslande dem i ett nät af half
heter och feghet, då kunde man icke annat än sympatisera med skal
den, och endast önska, att i dikten äfven »allmänna opinionen» fått sin
rätt sig tillerkänd, ty till grund för den ligger dock i många fall en
sanning. Men de exempel, hvil ka anföras på s. k. gengångare, visa att
kampen å Ibsens sida föres mot det, som människan i allmänhet
aktar högt och heligt, mot de grundpelare, på hvilka samhället hvilar.
Enligt skaldens åsigt är det moderna samhället bygdt på grundsatser,
som hafva öfverlefvat sig själfva, ja äro döda, men hvilka, detta oak
tadt, ingalunda äro maktlösa, utan ännu ur grafven beherska verldeu.
En strid med dem är som en strid med spöken; kulan genomborrar,
svärdet genomskär deras luftkroppar, men intet vapen kan göra dem
någon skada. Det är det förtviflade i denna kamp; och det är till
denna punkt Ibsen i sin pessimism har sjunkit. Förbittrad ger han
af det moderna samhället en den mörkaste bild, och för att göra den
ännu afskyvärdare, lägger han den moderna ärftlighetsteorien till grund
för sitt nya gengångarsystem och låter det patologiskt vidriga intaga
en framstående plats i taflan. Det är med denna samma, af miss
tröstan härstammande, bitterhet han såsom ett nytt evangelium pro
klamerar lifsglädjen, hvilken just de många fördornarne hålla under
tryckt. Men denna lifsglädje, hvilken han bjuder oss i ersättning för
alt hvad han vill beröfva oss, är i sanning icke mycket värd; och med
rätta anmärker en granskare (C. D. W. i Posttidningen), att det gifves
en lifsglädje, som Ibsen icke vill veta af, en, »som väl trifves samman
med själfva sorgen och i hvars tankfulla blick en evighet är speglad».
Så talar ju kristendomen om en frid och en glädje, som kan finnas äfven
hos den, som tager på sig sitt kors och bär det. Och denna glädje
är icke den sämsta.
Trots sitt sanningsifrande, har Ibsen gifvit en, på grund af dess
ensidighet, falsk och därför osann bild af samhället. Och såsom van
ligt är förhållandet, så har det skefva i grunduppfattningen äfven fört
till konstnärliga brister. Vi vilja icke uppehålla oss därvid, att då det
sköna till sitt väsende är harmoni, så måste också konstverket såsom
en uppenbarelse af det sköna vara harmoniskt och göra ett harmoniskt
intryck; denna fordran hafva vi för länge sedan fått vänja oss vid att
icke se tillfredsstäld, och hvad särskildt Ibsen angår, så hör det till
hans manér att sluta med en dissonans. Att detta drama icke har
någon handling, hafva vi redan anmärkt; men äfven karakterstcck-
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
