Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gengangere.
ningen inger betänkligheter. Regina och Engstrand, bägge oblandadt
usla, äro bäst tecknade. Frun och presten göra visserligen, tack vare
skaldens stora konst, intrycket af att vara lefvande människor. Men
granskar man dem närmare, ser man dem »efter i sømmene», märker
man, att det är »maskinsøm», att den på samma gång själfuppoffrande
och skeptiska frun, samt den på samma gång hederlige och lumpne
presten, båda blifvit, på sannolikhetens bekostnad, konstruerade för
att tjäna skaldens ändamål. An vidare! Det är tydligen skaldens
mening att gifva den förra en tragisk anstrykning. Hennes tragiska
skuld kan, efter styckets hela anläggning, icke bestå i annat, än det,
hon själf kallar sin feghet. Nu brukar straffet härledas ur skulden,
eller åtminstone med den stå i sammanhang. Men här gifves intet
sådant sammanhang. Hon straffas i sonens öde, men detta öde var
ett oundvikligt och berodde icke i ringaste mån af moderns hand
lingssätt, om fegt eller icke. Att af kärlek för sonen dölja för denne
faderns ömklighet var dessutom alldeles ändamålslöst; ty då sonen
därom blir underrättad, tager han det fullkomligt lugnt; han delar
icke »den gamle overtro», att ett barn kan älska sin far, då han icke
har något att tacka honom för.
Obehaget, som af »Gengangere» väckes, trots eller förmedelst vi
veta icke rätt, hvilket uttryck vi skola välja det stora konstnärsskap,
hvarom dikten bär vitne, skulle än ytterligare stegras, om man kunde
på allvar befara, att det stora flertalet af vännerna till Ibsens sångmö
skulle nu nödgas bjuda henne farväl. Men af uppriktigaste hjärta
hoppas och önska vi, att så icke må inträffa.
Sedan ofvanstående var skrifvet och redan befann sig i sättarens
händer, läste recensenten ett i flera tidningar infördt bref från Ibsen,
uti hvilket han förklarar, att han icke är »ansvarig för de åsigter, som
några af dramats personer uttala», att »i hela arbetet icke finnes en
enda mening, ej ett enda yttrande, som står för författarens räkning»,
ja, att han icke i något af sina skådespel är »så utanför stående, så
absolut frånvarande, som i detta senaste». Förfms afsigt har blott
varit, att väcka det intryck, »att man under läsningen skulle upplefva
ett stycke verklighet»; och är det något han velat påpeka, är det en
dast det, »att det jäser nihilism under ytan i vårt hemland såväl som
annanstädes».
Det är dock sannerligen en underlig ödets ironi, som gjort, att
just i det skådespel, i hvilket Ibsen är »absolut frånvarande», har
mängden af läsare funnit honom mer än vanligt närvarande. Hvems
är felet, skaldens eller läsarens? Bekvämast vore visserligen att skjuta
skulden på läsarens tröga fattningsgåfva. Men det återstår alltid att
Nordisk tidskrift. 1882. 6
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
