Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENGANGERE.
förklara, hvarför precist i detta drama, där skalden är så strängt ob
jektiv, hans mening skulle vara så svår att fatta. Då vi icke våga be
strida skaldens eget uttryckliga förnekande af hvarje andel i de uti
hans drama uttalade åsigter, kunna vi eudast beklaga, att han fått
skenet emot sig, och dess värre icke utan skäl.
Med ledning af hans egna ord skulle man kunna bevisa, att han
icke är fullt främmande för åtminstone några af de i stycket uttalade
åsigter, eller rättare de åsigter, dem fru Alving uttalar; ty det är
henne och ställvis hennes son, man misstänkt att Ibsen begagnat så
som språkrör. Ibsen säger i sin förklaring: »En pastor Manders skall
alltid frammana en eller annan fru Alving.» Manders hade drifvit fru
Alving till nihilism därigenom, att han i pliktens namn förmått
henne att återvända till sin man. Han afbröt sedan alt umgänge med
henne och hennes man, så att hans inflytande inskränkte sig till följ
derna af denna hans handling. Då Ibsens ofvanstående ord innebära
ett ogillande af Manders handlingssätt, måste i dem äfven ligga ett ogil
lande af den stränga tillämpningen af pliktbegreppet. Fördomen, att
man måste fylla sin plikt, äfven om själ och sinne uppresa sig där
emot, är sålunda en gengångare, om hvilken Ibsen delar fru Alvings
mening; frun uttalar i detta fall, hvad skalden tänker. Han är sålunda
icke absolut frånvarande.
Såsom vi ofvan visat, tyckes det äfven af titeln, som hade skalden
något personligt intresse af det framstälda. Hade han blott velat visa
oss en kvinna, som »då hon en gång börjat, går till de största ytter
ligheter», så hade han lätt kunnat välja en titel, som angifvit detta.
Nu har han med den valda titeln stält sig på fru Alvings ståndpunkt,
adopterat hennes benämning och, genom att kalla sitt drama »Gengan
gere», har han sagt till läsarne: »hvad ni här skolen få lära känna, är
något, som kan kallas gengångare, döda meningar, hvilka dock gå igen
efter döden och hindra människorna att föra ett lif, som svarar mot
deras bestämmelse, och ni skolen äfven få se, huru mycket ondt dessa
spöken kunna anstifta.» Men icke nog därmed. Hela stycket är
bygdt på gengångarväsendet, sådant som fru Alving uppfattar det.
Just i det hafva frun, hennes son och pastorn sin gemensamma sam
manhållningspunkt. Om än sonen icke upptagit benämningen, är han
dock i sak ense med sin mor, såsom hans yttrande om »den gamle
overtro» visar; och pastorn har sin hela betydelse för dramat just där
uti, att han är representanten, sakföraren för dessa förderfliga, svår
åtkomliga gengångare. Det synes oss föga sannolikt, att Ibsen skulle
till den grund och botten, på hvilken han uppfört sitt drama, hafva
valt något så overkligt som en fantasi, hvilken upprunnit i fru Alvings
nihilistiska hjärna, och att han sålunda icke själf skulle anse samhället
lida af det onda, mot hvilket frun så kraftigt ifrar. Att Ibsen icke i
detta stycke går lika långt som fru Alving, är mycket troligt; men då
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
