Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. L—n.
GENGANGERE.
det icke på minsta sätt är antydt, hvar han slutar att sympatisera med
henne, så är det ursäktligt, om en och annan läsare låter honom få
skuld för mera, än han vill svara för. Men skalden är icke skyldig
att i slika fall angifva sin privata mening. Alldeles riktigt! Dock
bör det sätt, hvarpå han fattar sitt ämne och dess sedliga halt, skymta
fram uti det slutliga mål, dit händelserna ledas, och de krafter, som
användas för att leda dem dit. Men härvidlag är Ibsen med flit
oklar. Man fordrar af en skald, att i det »stycke verklighet», hvilket
han bjuder oss, skall finnas ett innehåll, en tanke, en idé hvad
uttryck man vill begagna, är likgiltigt. En sådan finnes ock i
»Gengangere», och den uttryckes af fru Alving; men hon uttrycker
den skeft, hon öfverdrifver den. Inom konstverket borde denna
skefhet på ett eller annat sätt hafva funnit sitt korrektiv. Detta
sker icke genom den slutliga utgången i dramat, ty fru Alvings ni
hilism är fullfärdig, innan hon känner något om sonens olycka, och
hans öde måste stärka henne i riktigheten af hennes verldsuppfattning,
samt äfven i den läsares ögon, som går in på skaldens förutsättningar,
gifva henne rätt. Denna korrigering kommer icke häller till stånd
genom någon annan i stycket införd person, hvilken genom sitt upp
trädande kunde åskådliggöra, huru långt fru Alving har rätt, och hvar
det orätta vidtager. Hon har visserligen en motståndare i pastor Man
ders, men denne är så svag, henne så underlägsen, att gentemot ho
nom står hon som en segrande hjältinna.
Då det är Ibsen, och icke fru Alving, som gifvit stycket namn
och som uppfört dess bygnad, så är det också han, och icke hon,
som är ansvarig för de slutsatser, som af titel och komposition racd nöd
vändighet följa. Han är vidare ansvarig för valet af ämne, för det in
tryck, hans dikt gör, samt för de stämningar, den väcker till lif; och
arten af de senare hafva vi ofvan karakteriserat. Den dramatiske
skaldens absoluta oansvarighet tål därför vid åtskillig afprutning.
Hvad angår styckets angifna syfte, att påpeka, huru nihilismen
jäser under ytan i Norge såväl som annanstädes, så möter oss den egen
domligheten, att upprepade gånger i dramat prisas förhållandena i
utlandet såsom sunda och naturliga, och visste man icke bättre, skulle
man af »Gengangere» kunna tro, att nihilismen vore en kräftskada,
hvaraf Norge led, men från hvilken utlandet vore fri.
Då vi icke kunna antaga, att Ibsens afgifna förklaring härleder sig
ur den med gengåugarväsendet sammanhängande svaghet, för hvars
skull fru Alving så skarpt gisslar sig, återstår oss blott den förmodan,
att skalden, såsom så ofta är förhållandet med skalderna, inlagt i sin
dikt mera af sin egen lifsuppfattning, än han själf vetat om.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
