- Project Runeberg -  Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri / 1882 /
118

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ESAIAS TEGNÉR.
Det sista namnets ursprung finnes ingenstädes angifvet; otvifvelaktigt är
det bildadt af stamfaderns dopnamn, som kan antagas hafva varit Frans.
Man märke, att skalden Franzén bar detta dopnamn, säkerligen genom arf
frän stamfadern.
Vid orden på -ius nöjde man sig stundom med bortkastandet af -us
och kvarhöll -i som slutljud. Namnet fick härigenom visserligen ej ett
franskt, men däremot ofta ett välklingande italienskt slutfall. Cavallius
(af Håldala, cava vallis) omgestaltade sig till Cavalli, Torpadius (af
Torpa) till Torpadie, Ilmonius till Ilmoni. Likaså förutsätta de om ita
lienarnes Giovanelli, Antonelli påminnande svenska Petrelli, Hanselli åt
minstone teoretiskt de äldre formerna Petrelius, Hanselins. Namnet
Olséni är bildadt i vära dagar, men hvilar liksom Olsén, Olcén från spräk
bildningssynpunkt på tillvaron af ett ursprungligt Olsenius (Olsson).
Namnen på -elius moderniseras ej blott till -ell och stundom -elli,
utan ofta äfven till -elin. Af ett ursprungligt Montelius kunna härledas
både Montell och Montelin.
En liten fråga, som här kan göras, är den: hvarför sätta vi accent i Syl
vén, Dunér, Thorné, men ej iSyIvan, Melin, Tauvon? Skälet ligger här
i franskan, som har tecknet é, men icke tecknen ä, i, d. Hur oansenlig
än denna accent-omständighet är, kan den dock anses betecknande för det
beroende af Frankrike, i hvilket vi med denna namnklass inträdt. Än
deisen -én skref man för öfrigt under 1700-talet gärna -een. Så ännu
t. ex. Noreen. Äfven vårt nuvarande -ell i Montell hade förr en något
annan form: den som visar sig i Acrel, Nobel, och som tydligen står det
ursprungliga -elius närmare. Skälet, hvarför ändeisen el blifvit -ell och
så gått en annan väg än -én, ligger i det franska uttalet af ord som
appel, caramel, carrousel, hvilka vi ock försvenska med -ell.
Vi hafva, som naturligt är, talat om de moderniserade latinska namnen
såsom representerande en yngre tid än de rent latinska. Kedan vid 1600-
talets midt såg man dem emellertid framträda, och snart gestaltade sig
förhållandena så, att den latinska och den moderniserade formen kunde
anses representera ej olika tider utan olika samhällsklasser. Bondsonen,
som skulle »studera till prest», tog gärna ända långt in på 1700-talet ett
latinskt namn. Vände sig hans håg sedan till mera verldsliga intressen,
ville han t. ex. blifva civil tjänsteman eller militär, lät han den latinska
ändeisen falla. I synnerhet för en militär var det under hela 1700-talet
nära nog omöjligt att bära ett namn pä -us. Karl XII skref sig själf
Carolus, men detta var också, säger man, det enda latinska krigarnamn
112

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:19:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordtidskr/1882/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free