Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSKA FAMILJENAMN.
Vill man klandra vår namnbildning därför att den godkänner orimliga
sammansättningar som Granlöf, Dalberg, så må man ej glömma, att orim
ligheten i detta fall har traditioner så gamla, att alla med oss språkligt
befryndade europeiska och asiatiska folk redan från sitt gemensamma ur
hem medfört den i arf. Som vi sett våra adelsnamn i materielt hänse
ende förete anmärkningsvärda öfverensstämmelser med de gamla för
namnen, sä erbjuda jämväl de ofrälse namnen, om ock hufvudsakligen i
formelt hänseende, påfallande likheter med dessa förnamn.
Äfven förnamnen innehålla från urminnes tid regelbundet två delar.
Åfven i dem är valet af slutdel mera begränsadt än valet af framdel.
Äfven i dem hopfogas slutligen delarna efter helt andra synpunkter än
begreppssammanhangets. Så långt vi i historien kunna gä tillbaka, an
träffa vi fall som det att ett barn, hvars föräldrar heta Fridvald och
Ulfhild, själft får namnet Fridulf, ehuru ingen torde begripa hvad en
»frid-varg» är. De uppgifter, som namnordböcker innehålla om förnamns
betydelser, må i allmänhet upptagas med misstroende; de taga sällan det
anmärkta förhållandet med i räkningen och söka intvinga mening, där
ingen mening. af det slag man söker står att finna. I Thorsten betyda
delarne Thor och sten, men det hela får därför ingalunda tolkas som
Thors sten, hvari man kanske ville finna ett uttryck för gudens trollför
görande vigge. Man måste akta sig att »taga ut» namn, som Dumbom
tog ut presten Trälunds charader.
Huru strängt än krafvet på ett regelbundet namnslut i allmänhet
uppehälles af vårt språksinne, finnas dock ovedersägligen namn, hvilka
icke öfverensstämma med de vanliga bildningslagarne och dock för många
bland oss tyckas helt naturliga. Men detta visar endast, att vårt språk
öra genom att ofta höra ett undantag till slut finner det vara regelbundet.
Namn som Stenkula, Windrufva, Forskål, Bergfalk, Hvalfisk, Vingen
blixt, Skutnahb, Lilljebjörn äro för en person, som hör dem för första
gången, ovilkorligen likstälda med språkfel om han nämligen ej mer
eller mindre omedvetet hänför dem till adelsklassen; i detta fall blifva
åtminstone några bland dem fullt normala. Lättast fördrager örat ett
dylikt oregelbundet slutande namn, om dess slutdel är känd såsom för
sig själf utgörande ett namn. Därför att Ståhl finnes, synes oss Wester
ståhl mindre främmande; namnen Ljung, Jung försona oss likaså i någon
män med Svanljung.
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
