Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES HISTORIA FRAN ÄLDSTA TID TILL VARA DAGAR.
kurfurstens två första bud afgingo, innan Tillys ombud föredragit sin
herres värf, och att det tredje afgick d. 19 augusti, sannolikt ome
delbart efter att de haft företräde. Att författaren åter i likhet
med sina föregångare talar om en De la Gardies seger vid Wenden
är så mycket mindre underligt, som man ju kan åberopa ett uttryck
i Gustaf Adolfs eget bref af d. 11 februari 1627. Men då man icke
i handlingarna för öfrigt finner ett ord om någon dylik drabbning, så
är det mer än sannolikt, att konungen här skrifvit miste, och att han
åsyftat Horns seger vid Wolmar d. 24 november 1626. Så mycket är
klart, att De la Gardie ej kunnat, som Geijer antager, svara på ko
nungens förebrående bref af d. 11 januari 1627 med segern vid Wen
den, då ju stilleståndet slöts redan d. 9 januari, och det är att märka,
att konungens ord d. 11 febr. alls icke innebära, att De la Gardie
var den som vunnit segern.
Mot författarens framställning af de inre förhållandena hafva vi
den allmänna anmärkning att göra, att han ej låtit dem komma fullt
till sin rätt. Detta är dock så godt som en smaksak, och därom lönar
sig knapt att tvista. Men vi hafva att anmärka både mot hans upp
fattning och mot den bristande noggranhet, som fått göra sig gällande.
1 förra afseendet tvingar oss utrymmet att inskränka oss till en sak,
men den är ock en af de vigtigaste. Det gäller 1611 års konungaför
säkran, som författaren karakteriserar så, att den förlägger den poli
tiska maktens tyngdpunkt till den stora aristokratien i riksrådet. Men
försäkrans ord om rådet få ej läsas i ljuset af den utveckling, som
denna institution genom händelsernas gång längre fram kom att un
dergå. Författaren förbiser, att rådet 1611 icke var en aristokratisk
senat, hos hvilken förvaltningens spetsar sammanlupo, utan hade vida
mer kvar af sin gamla karakter att vara riksdagens hufvud och kärna,
hvadan den makt, som i försäkran gifves rådet, hufvudsakligen är att
fatta som ett värn för hvad vi kalla den konstitutionella friheten. Den
na försäkran var icke häller någon af aristokratien till dess förmån
ensamt uppfunnen nyhet, utan afsåg att genom ett högtidligt lagbud
gifva fastare helgd åt de grundsatser om politisk frihet, som små
ningom utvecklat sig. Ej häller har författaren rätt att tolka ordet
»ständer» i samma försäkran såsom likbetydaude med riksdagen. Detta
ord betecknade då alla politiskt berättigade, hvarför äfven en enskild
person, t. ex. en af hertigarne, kunde kallas ett riksstånd. Begreppets
obestämdhet är en naturlig återspegling af de ännu vacklande for
merna för ståndsrepresentationen. Först i och genom det starka arbetet
under Gustaf Adolfs tid kom riksdagen att blifva det samma som
rikets ständer. Och det är därför alls icke underligt, ora 1614 deuna
riksdag kunde tveka om sin rätt att i folkets ställe med konungen
stifta lag, trots att konungaförsäkran tre år förut tillagt ständerna
lagstiftningsrätt med konungen.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
