Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES HISTORIA FRAN ÄLDSTA TID TILL VARA DAGAR.
annat äro vi väl ej af samma tanke som förf:n, men vi förbigå denna
tid för att vända oss till skildringen af Karl XII:s tidehvarf, där förf.
haft att till stor del bryta sin egen väg och som därför är intressan
tast att undersöka.
Det är en långt ifrån lätt uppgift att skrifva den sorgliga historien
om dessa år, under hvilka en egenvilja utan like förstör eller låter
förstöras alt hvad generationer uppbygt och slutligen lemnar efter
sig ett land och folk, som bokstafligen förlorat alt utom äran. Ännu
är tillgången på offentliggjorda handlingar långt ifrån rik, ej häller
finnas många goda kritiska bearbetningar, men väl ett öfverflöd på
halfsanna uppteckningar och historier, som knapt förtjäna detta namn.
Man måste därför hålla författaren räkning för det sätt, hvarpå han
trots tidens korthet löst sin uppgift. Det säger sig själft, att han ej kun
nat öfvervinna alla svårigheter. En jämförelse med F. F. Carlsons nyss
utkomna arbete visar detta genast. Att förf. ej funnit alt det nya, som
där möter oss, är helt naturligt; dock skönja vi ett och annat, som
äfven därförutan kunnat vara annorlunda. Så borde väl förf. betänkt
sig för att utan vidare nedskrifva (s. 529) om de förmyndare Karl XI
förordnat för sin son, att »egendomligt nog hade alla dessa herrar
med undantag af Oxenstjerna erhållit den högsta ledningen af ären
den, med hvilka de ej voro förtroliga.» Sådan var ej Karl XI, att han
för att se enväldet till godo, skulle försökt ett så tanklöst experiment.
Gyllenstjerna och Gyldenstolpe voro väl fullt kompetenta att sköta,
den ene krigs-, den andre justitieväsendet. Om Wrede och Wallen
stedt kunde omdömet fällas med något fog. Men den förre kunde
ju förestå hvilket departement som hälst, och hvad den senare angår,
måtte väl den, som tagit verksam del i reduktionen och sedan varit
landshöfding under en Karl XI, ej saknat nog erfarenhet att vårda
kammarärenderna. För öfrigt reducerade sig ju deras värf till en
slags »uppsigt»; egentligen representerade de ju själfva regeringen,
och under dem stodo presidenter i spetsen för de särskilda embets
verken. Det egna i åtgärden förklaras, som Carlson visar, däraf, att
Karl XI ej ville bafva en förmyndarregering, hvars höge herrar skulle
suttit där på grund af sina embeten. Likaså är det väl ej fullt
exakt att säga, det Karl XII aflyste reduktionen af »statsekonomiska»
grunder. Det skedde visserligen för att söka återställa rikets kredit,
som reduktionen alldeles rubbat, men det var ju krigets bebof, ej
några statsekonomiska skäl, som dikterade beslutet.
Karl XII som människa och regent (om statsmannen kan man
tyvärr ej tala) är tecknad i klara och starka drag; författaren tvekar
ej att uttala sanningen. Det enda drag i Karls karakter, som vi ej
känna igen, är en »otyglad inbillningskraft». Vi känna ej någon säker
yttring af densamma, och alla de underligheter, som Karl XII:s lif
i så rikt mått erbjuder, förklaras lika väl af hans högmod och envishet.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
