Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES HISTORIA FRAN ALDSTA TID TILL VARA DAGAR.
Oss slår tvärtom detta kalla och klara förstånd, hvilket aldrig kan
nedtryckas af oro i motgången, om ock tidig medgång så förhärdat
sinnet, att det med förstockad envishet vägrar se annat än det vill se.
Ej häller synes oss författaren, ehuru han i öfrigt så riktigt uppfattat
Karls karakter, döma rätt, då han (s. 550) säger om de ord, i hvilka Karl
klädde sin vägran år 1701 att sluta fred med August eller Peter, att
»de icke vitna om ett stridshegär, som ej finner sin tillfredställelse,
eller om en personlig hämdlystnad, som ej kan släckas, utan att de
äro uttryck af en stark rättskänsla, som blifvit kränkt». Det är både
för litet sagdt och för mycket. För litet, ty där borde tillagts, att
orden äfven vitna om en oförnuftig och blind envishet; för mycket,
då förf. tilltror sig att afgöra, att hvarken stridslystnad eller hämdbe
gär däri haft del.
Det gläder oss att se, huru förf. söker att göra rättvisa åt den
rådsregering, som hade det tunga värfvet att bära ansvaret, utan att
ega makten, som aldrig fick äran af hvad den gjorde, men väl skulden
af hvad den icke gjorde eller ej kunde göra. Förf., som lifligt skil
drar dessa svårigheter, har äfven erinrat om orimligheten af, att ko
nungen skulle styra land och rike år ut och år in från sitt fältläger
och slutligen från andra ändan af Europa. Det skulle kanske ej ska
dat, om han för att göra sina läsare rätt begripligt, hvad som låg i ett
dylikt afstånd, nämt t. ex, att rådet under förra hälften af 1710 blott två
gånger fick bref från konungen och först vid senare tillfället, i juni,
bref yngre än föregående år. Men där fins någon, som än mer än
rådsregeringen förtjänar att ej förgätas. Hvem täljer, hvad svenska
folket lidit under dessa långa, förfärliga år? Det hedrar förf., att han
om detta folk säger, att dess tålamod bär dragen af en heroism, som
nästan fördunklar hjältemodet hos Karl XII och hans tappre Karoliner.
Ofver Sveriges yttre politik 1709—1718 har Carlsons välbekanta
ypperliga lilla arbete spridt ett nytt ljus, som tydligen tjänat äfven
författaren till ledning. På ett ställe afviker förf. därifrån, då han
(s. 582) säger, att Preussen framstälde förbundsförslag till Karl XII
i början af 1712 och förnyade sina anbud på våren 1713 och i febr.
1714. Af Carlsons arbete (liksom äfven af Droysens) framgår dock
tydligt, att förbundsförslaget framstäldes i sept. 1712, då Eosander för
andra gången kom till Bender. Ej häller hafva vi i någon källa kun
nat upptäcka, att Preussen verkligen förnyade förslaget 1713; Wellingks
förmodan i brefvet af 22 april 1713 är dock ej detsamma som ett af
Preussen gjordt anbud, och situationen talar alldeles mot sakens
möjlighet. I februari 1714 uppdök visserligen igen idéen om ett
svenskt-preussiskt förbund, men den var, som Droysen visar, utkläckt
i Paris och blef genast afvisad af preussiska hofvet, som nu defini
tivt slöt sig till Ryssland. Mindre riktig synes oss också förlis
skildring (s. 593) af Karl XIT:s sätt att möta faran af den stora rysk-
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
