Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREMSTILLINGENS KONST.
Bn literuturs värde och sundhet hvilar således ytterst på vär
det och sundheten af den andliga dispositionen hos hvarje enskild
medlem af den folkfamilj, för hvilkens eamfälda medvetande den bil
dar ett uttryck: så bär i viss mån en hvar någon del af ansvaret för
densamma. Sanningen af den evangeliska satsen, att en hvar bär
fram godt eller ondt af sitt hjärtas goda eller onda fatabur, anades af
forntidens bäste män: Aristoteles, Cato, Quintilianus lägga alla vigt
på redligheten såsom det första vilkoret för sann vältalighet, och den
sistnämdes kända uttryck, Pectus est quod disertos facit, det är den
egna öfvertygelsens värma, som hjälper oss att öfvertyga andra, borde
i gyllne skrift inristas öfver hvarje plats, hvarifrån ordet, taladt eller
skrifvet, går ut till de många. Ingen kan vara sann för andra, som
icke i första rummet sträfvar att vara sann för sig själf. Det mest
uppöfvade handlag hjälper illa den bildande konstnären, som ej först
lärt sig rätt se dc föremål han vill framställa, men för att rätt se
fordras viljans renhet och allvar. För att väl tala är det oundgäng
ligt att rätt veta, och till att rätt veta fordras samma viljans allvar.
Boileau kallade det enkel galimatias, när en författare skrifver så, att
läsaren icke förstår det, och dubbel galimatias, när icke författaren
själf förstår det. Brist i anlag, uppfostran, allvar och ihärdighet gör
naturligtvis mycket till saken, men det är dock ytterst bristen på det
quintilianska pectus, som gör att det fins så mycken enkel och dubbel
galimatias i hvarje folks literatur.
Yi betraktade med Hammerich nyss ofvanför literaturen såsom
det andliga bindemedlet mellan ett folks individer samt mellan dess
förgångna, närvarande och framtid. Däraf följer otvunget fördelen
för hvarje sådant kulturområde att ega talrika medlemmar. Den
som skrifver för trettio eller fyratio millioner kan vänta sig ett helt
annat erkännande, icke blott materielt, ehuru 5 vigtigt detta är, än
den som skrifver för tre eller fyra. Hans stämma förnimmes vida
utöfver gränserna för hans modersmål, ty de stora kulturspråken
förstås nu mera snart sagdt öfver den vida verlden, och där sådant ej
är händelsen, kommer öfversättaren och öpnar portarne på vid gafvel.
Den växelverkan, som är det första vilkoret för alt tankelif, erbjuder
sig i rikaste mått åt den engelska, franska, eller tyska skriftställaren,
och dessa nationer behöfva icke sakna krafter att lösa föreliggande
ideella uppgifter. Väl besannar sig för de små nationerna ordstäfvet
som säger: »det är inte så godt att vara liten». Deras bidrag till den
allmänna kulturen, de må vara än så värdefulla, förbises så lätt, där de
icke rent af försmås, eller också måste skriftställaren, såsom vid veten
skapliga arbeten hos oss kommit mer och mer i bruk, använda ett
främmande språk, hvilket gör honom främmande för hans eget folk.
A andra sidan kommer den utländske författaren, antingen i original
eller, såsom oftare, i öfversättning, till att fylla den efterfrågan på
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
