Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Kursiveringen är gjord af författaren själf.
EDDASTUDIER.
Om rätta meningen med myten om jätten Gilling, som dränkes af‘
dvärgarne Fjalar och Galar, få vi (sid. 14 ff.) veta följande: »Jätten Gilling
är liktydig med Gylling eller Gullkam, tuppen; och med hans så kal
lade hustru, som skriker så illa vid mannens död, förstår jag ugglan.
De båda dvergarne rodde ut med Gilling på lifvets och historiens haf,
men rodde på blindskär och omhvälfde båten, hvarvid Gilling, som var
oduglig till att simma, drunknade. När dvergarne, som kommit lyck
ligt i land, omtalade Gillings död för hans hustru, tog hon illa vid sig
och grät högt. De frågade henne då, om det icke kunde lätta hennes
sorg att blicka ut åt hafvet der hennes make omkommit. Den stackars
ugglan jakade dertill. Hon kunde också liksom Saga, Söquabäcks mö,
med en viss stolthet se tillbaka på en forntids historia! Men när dvärgen
Fjalar icke längre kunde lida hennes jämmerskrik, bad han sin broder
Galar låta en qvarnsten falla öfver hennes hufvud. Så fann äfvcn hon
döden. Det har sin djupa betydelse, att detta dråp verkstäldes af
Galar, göken, som lägger sitt ägg i annans bo. Dunkel är denna
symbolik, afsigtligt dunkel», fortfar förf., och häri instämmer tvifvelsutan
läsaren af fullaste hjärta, isynnerhet när han ytterligare får höra, att
»tuppen, som kallas Gilling, var helgad åt den helleniske Apollon och
syftar här på den helleniske sångarguden sjelf», och att »ugglan, Athenes
fogel, syftar här på Athene sjelf, de bildande konsternas ocli särskildt
den plastiska konstens höga skyddarinna. Hon vardt nu dödad med en
qvarnsten. Någon bildhuggarekonst hade de gamle nordboarne icke,
I stället för att forma klippans block till gudastoder lingo de inskränka
sig till att grofhugga qvarnstenen, nödvändig för deras torftiga uppe
hälle i en karg natur.»
»Men den fruktansvärda, den isande ironi», heter det sid. 132 f., »som
ligger gömd i sången om qvarnen Grotte, återstår ännu till ett närmare
betraktande. Den antydes redan i sjelfva inledningen, då det säges,
att sjökonungen Mysing kom och dräpte Frode; han förde bort med
sig qvarnen Grotte jemte Fenja och Menja, dem han bad att mala salt.
Vid midnatten sporde de, om han icke fått leda vid salt, men han bad
dem mala än längre . . . Namnet Mysing är ingenting annat än en rny
thiserande omskrifning för Loke ... Saltet är symbol för det andliga
lifvet. Vi veta, att åsagudarne kommo till på det sättet, att kon öd
humbla slickade de salta stenarna. När Loke nu begär mera salt malet
å qvarnen Grotte, så är detta å de hedna gudarnes vägnar ett nödrop:
»Salt, salt, salt! För allt i verlden mera salt, här skall slickas!» 1 Och
efter att hafva citerat ett yttrande af Gödecke rörande samma eddasång,
tillägger förf. med själfkänsla: »Så olika kan man läsa och förstå edda
dikternas innehåll».
Vi hafva varit något utförliga vid anförandet af dessa citat, eme
dan vi äro lifligt öfvertygade om att de göra hvarje detaljerad kritik
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
