Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDDA
Fästa vi oss då först vid stafrimmet, måste vi beteckna det som
en gifvcn förtjänst, att han vid konsonantiskt stafrim bestämdt håller
på likhet i ljud, ej i tecken, då ju rimmet skall uppfattas med örat, ej
med ögat. ’ Men punkter finnas ock, i hvilka anmälaren har svårt att
vara ense med öfversättaren, om nämligen meningen är, att den ny
svenska stafrimmade versen skall hafva samma karakter, som den forn
nordiska.
D:r Gödccke anser, att i hvarje versrad skall linnas två tonförhöj
ningar, och att i ett verspar i regeln första radens båda och andra
radens första tonhöjning skola rimma med hvarandra (studiar och huf
vudstaf), men att en af studlarna kan bortfalla samt mera sällan hufvud
stafven skjutas bort till andra radens sista tonhöjning. Emellertid
har Karl Hildebrand i sin förtjänstfulla uppsats: Die Versteilung in
den Eddaliedern (Zeitschrift f. deutsche Phil. Erg. band.) redan 1874
visat, att vid en logisk förbindelse af två led (adjektiv och substantiv,
substantiv och adjektiv, genetiv och substantiv, substantiv och genetiv)
i samma rad det andra med vissa undantag icke rimmar utan att det
första rimmar med, under det att detta väl kan rimma ensamt, och han
sätter detta förhållande, säkerligen med rätta, i förbindelse med starkare
tonvigt på första ledet, d. v. s. det efterföljande svagare betonade ledet
kan icke rimma, då ej det föregående starkare betonade gör det. På
grund af undersökningar, som dock ännu icke äro afslutade, tror sig
anmälaren kunna utsträcka lagen därhän, att åtminstone i kviöuhåttr 1
och målahåttr i regeln versradens första rimmande stafvelse icke får
föregås af en starkare betonad, hvaraf följer, att, om den första af
studlarna skall bortfalla, den andra höjningen måste vara starkare än
den första.
Ar detta riktigt, så äro versrader sådana som
Sin leda mormor,
jättars ättlägg,
har du mod i bröstet,
men en annan (dck,
af hvilka i den slumpvis valda HymiskviÖa förekomma omkr. 30, orätt
bildade.
Mcdgifvas måste också, att rimmet i dylika versrader vid *god upp
läsning gör sig föga gällande.
En följd af det nu sagda är också, att anmälaren för sin del måste
hysa stor tvekan om lämpligheten af det i urskriften nog sällsynta i
1 = StarkaÖarlag. Anm. anser för sin del, att denna senare benämning bort ut
bytas mot kviÖuhåttr, såsom den nu mera allmännast begagnade ocb historiskt rikti
gaste ; liksom ock »fornyröalag» såsom genus för »StarkaÖarlag» och »ljööahåtter» bort
strykas, samt Atlekvädenas versslag angifvas såsom målahåttr, ej såsom oregelbundet
»starkaöarlag!>, hvarjämte den oriktiga uppgiften, att de gamla versreglerna förbjuda
»att också andra ord än de egentliga rimorden börja med systemets rimbokstaf» bort
rättas, ty de tillåta detta för obetonade ord: fornefn och mälfylliug partikel en
ligt Gislasons utredning).
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
