Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOKSKT SPRÅK.
blott lokala och personliga intressenas och som göra anspråk på att repre
sentera bildningen i landet eller hos folket.
Inom det geografiska området för ett skriftspråk finnes alltid, så vida
befolkningen är gammal i landet, en mängd olika folkmål, hvilkas talande
icke förutsätter någon skolbildning, hvilka äro alldeles utan medveten vård,
utan kultur i vanlig mening, hvart och ett taladt blott inom ett mindre
område: några socknar eller till och med blott några byar; vanligen mer
olika, ju mer till afståndet från hvarandra skilda, möjligen ömsesidigt
alldeles obegripliga, men för öfrigt efter större eller mindre slägtskap
sammanställbara i större och mindre grupper. 1
Folkmålen äro de till tiden och begreppet föregående, emedan språk
funnits långt förr än skrift och statslif. Det är icke sä, som den för
näma okunnigheten ofta älskar tro, att bondmålen äro förvridet högspråk,
tillkomna genom massornas råhet; utan literaturspråket är ursprungligen
ett folkmål, nämligen folkspråket i den del af landet, som varit utgångs
punkt och medelpunkt för dess politiska och literära lif, mer eller mindre
påverkadt af folkspråket i andra landsdelar, alt efter dessas betydelse för
det hela på olika tider. Så leder t. ex. nyhögtyskan sitt ursprung huf
vudsakligen frän folkspråket i mellersta Tyskland, emedan dessa landsdelar
vid nyare tidens början egde en öfvervägande betydelse; franskan anses
gä till baka till dialekten i grefskapet Isle de France, kring hvilket
franska riket bildades; danskan är företrädesvis själländska.
Men sedan högspråket en gång är färdigt, så har det väl icke vidare
att göra med folkmålen ? Jo visserligen, det står i ett fortsatt bero
o o ’
ende af dem. Ett fullkomligt homogent tungomål öfver så stora områden,
som dem literaturspråken vanligen omfatta, är, som vi nedan skola se, på
psykologiska grunder omöjligt. Afven högspråket har sina munarter.
Skilnaderna mellan dessa äro ofta så små, att blott språkmannens öfvade
öra märker dem, ock de innebära då för språkets enhet intet egentligen stö
rande. Ofta äro de dock mera märkbara. Ställ till sammans en skåning, en
östgöte, en uppländing och en värmländing, alla bildade personer; och ingen
med vanlig iakttagelseförmåga utrustad skall kunna undgå att höra skilnad
på deras uttal. Det är bekant, att tyska talas olika af hannoveranen,
brandenburgaren, saxaren, österrikaren o. s. v., liksom man talar om ett
1 Tager man språk och dialekt i den här angifna betydelsen, så är med dessa
benämningar ingenting afgjordt i fråga om en språkforms relativa själfständighet och
olikhet från andra. Två språk kunna stå vida närmare hvarandra än två folkmål,
som ligga under samma språk, göra. Så är t. ex. skilnaden mellan svenska och danska,
mellan ryska och serbiska mindre än mellan småländska och dalmål eller mellan
venetianska och toskanska.
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
