Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
irländskt eller skotskt uttal af engelska till skilnad från Londonspräket,
om schweizisk franska och Parisfranska. Till största delen bero sådana
olikheter på inflytande från folkspråket uti ifrågavarande landsdelar, och
att frigöra högspråket från alt dylikt inflytande är lika omöjligt som att
förhindra alt umgänge mellan olika folklager. Inflytandet sträcker sig
till högspråkets alla former, men gör sig naturligtvis mest gällande på
det bildade sam tal språket, som annars är en för dagligt bruk bekvämare,
förenklad och förkortad upplaga af låsspråkets eller det högre föredragets
språk. Egenheterna i uttalet sträcka sig mellertid äfven till detta
senare. Liksom nu samtalsspråket står emellan folkmålet och det styfvare,
högtidliga eller skrifna språket, så finnes åter emellan det rena folkmålet
och det vårdade samtalsspråket en oändlighet af skiftningar, som delvis
förmedla deras inbördes inflytande på hvarandra. Som bekant finnas på
samma sätt talrika skiftningar mellan det bildade hvardagstalets lätta flykt
och den högtidliga stilens allvarsamma och stela, något föråldrade fasoner.
Under vanliga och normala förhållanden leder skriftspråket sitt ursprung
från ett af landets egna folkmål. Både skriftspråk och folkmål förändras
med tiden; de förra dock i allmänhet långsammare än de senare, hvari
genom altså folkmålen i regeln komma att visa en nymodigare prägel eller
intaga en så att säga mera framskjuten ståndpunkt. För att mellertid ställ
ningen skall vara å ömse sidor hållbar, får afståndet emellan skriftspråk och
folkmål ej vara så stort, att deras egare ej kunna umgås med hvarandra, eller
att menige man behöfver tolk för att uppträda inför rätta, eller att allmogen
är utestängd från literaturen; d. v. s. folkspråk och högspråk måste i grund
och botten vara samma språk. Det är naturligt, att t. ex. svenska ej
duger för finsktalande, eller tyska för tjecher, eller franska för flamländare,
eller ungerska för slovaker. Det skulle till och med från blott språklig
synpunkt vara naturligt, om dalamännen kring Siljan ville skaffa sig ett
eget literaturspräk. Af andra skäl nöja de sig mellertid, liksom Kalix
borna, med de olägenheter, som dubbelspräkighet innebär. Katalaner,
provenpaler och lillryssar äro mindre tåliga och undergifna; men visser
ligen ega de för sina separatistiska sträfvanden andra förutsättningar än
befolkningen i Dalarne eller Norrland. Huruvida nu danska må anses
som ett för Norge lämpligt eller möjligt skriftspråk, därom skola vi senare
söka göra oss en mening.
Språket förändrar sig efter tid och rum och hvarjehanda omständig
heter, som med dem stå i sammanhang. Dessa förändringar sträcka sig
till alla sidor af språklifvet, och en förändring drager ofta en annan
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
