Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
Äfven den nuvarande engelskan leder sitt upphof från en dylik bryt
ning mellan germanska och romanska element. Förhållandena i England
närmast efter den normandiska eröfringen förete i själfva verket en viss likhet
visserligen blott en viss med norska förhållanden före 1814. Före
normannernas ankomst talades i England ett låggermanskt språk, s. k.
angelsaxiska, som redan egde en aktningsvärd literatur, jämte det att
folkets odling i det hela stod i jämbredd med det öfriga Europas vid
denna tid. Angelsaxiskan står på samma syntetiska ståndpunkt som de
öfriga äldre germanspråken: med skilda deklinationer efter olika stamslut
och kön, fyra eller fem kasus och särskild böjning i kasus, genus och
numerus för adjektiven, åtminstone delvis olika ändelser i olika personer
och numerus hos verbet o, s. v. Landets nya herrar talade franska, och
detta skulle nu vara landets språk, var också, så vidt ej latin brukades,
under nära trehundra är hofvets, ämbetsmännens, domstolarnes, skolans
och den högre bildningens språk, möjligen förstådt äfven af medelklassen.
Den engelska literaturen förde ett tynande, föga märkbart lif, medan den
anglonormandiska blomstrade i täflan med Frankrikes. Kedan efter halft
annat århundrade, således i början af 1200-talet, får likväl engelska lite
raturen nytt lif (Layamon), och den isolerade anglonormandiskan börjar,
påverkad af landets andra språk, komma i upplösningstillstånd; franska
blir alt mer ett främmande språk, under det den politiska förbindelsen med
Frankrike, som under de första konungarne af huset Plantagenet haft
stor betydelse, minskas och den engelska aristokratien blir mera uteslu
tande hänvisad till England; under striderna mot det kungliga godtycket
(raagna charta 1215) blir bandet mellan de olika beståndsdelarne af sam
hället alt starkare. Ar 1362 infördes engelska ändtligen i den muntliga
förhandlingen inför rätta (protokollet på latin), »emedan franska språket»,
som det heter i förordningen, »är föga kändt i riket».
Från och med medlet af 1300-talet har England åter, ehuru franskan
visserligen ännu är i bruk, blott ett språk; men detta är betydligt olikt
fornengelskan, väsentligen detsamma som vår tids engelska: uttalet är ett
annat än förut, böjningen är inskränkt till det allra nödvändigaste, språket
har blifvit öfvervägande analytiskt, och dessa förändringar äro redan om
kring år 1200 till en stor del genomförda. Först något senare ärfver
det nya språket en betydande lott af anglonormandiskans ordförråd, så att i ett
engelskt lexikon nu mer än hälften af orden äro af romanskt ursprung,
ehuru visserligen af det vanliga samtalsspråkets ordförråd (uppskattadt till
omkring 5,000 ord) fyra femtedelar äro germanska, altså i egentlig mening
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
