Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKT SPRAK.
alt efter de båda sammanstötande språkens större eller mindre likhet
eller olikhet i fråga om byggnadssätt och ämne (rotförräd).
1) Man insätter för de främmande språkljuden de af ens egna,
som tyckas komma de främmande närmast. Detta är just det samma
som vi alla bruka göra, när vi i eller utom skolan lära ett främmande språk.
Nya språkljud lär sig nämligen i allmänhet blott barnet eller språkforskaren.
Det kommer för öfrigt icke ovilkorligen an pä ljudens bildningssätt, ehuru
detta visserligen i grund och botten är mest bestämmande, utan på den
lärandes omedvetna uppfattning af likheten för örat. Här fins således,
liksom vid följande punkter, ett ej obetydligt spelrum för etnologiska
(folkpsykologiska) egenheter. Sä vidt rotförrådet är gemensamt och som
sådant igenkänligt, så brukar man sitt eget uttal. Man är ju van att
känna igen samma ord i de olika folkmålen, som man har omkring sig;
uttalets »finare» skiftningar uppfattas som oväsentliga nämligen om
de uppfattas alls och beaktas ej, det ena är så godt som det andra.
I fråga om språkets dynamiska och musikaliska sida, dess »betoning»,
behåller man så vidt möjligt gamla vanor.
2) Man lär sig af det andra språkets böjning blott det nödvän
digaste. Hvad som är nödvändigt, bestämmes efter det egna språket, d. v. s
man lär sig skilda uttryck för sådana föreställningsgrupper, som man förut
brukat skilja, och förenklar dessa uttryck genom utsträckt analogibildning.
Förutsatt altså, att man anser sig behöfva särskilda former för singularis och
pluralis och att det främmande språket uttrycker pluralis i 500 ord med en än
delse, i 50 med en annan, i 10 med en tredje, så brukar man gärna den första
öfver alt. Ju mera olika det egna och det främmande språket till byggnad äro,
ju svårfattligare sålunda det senare förefaller, ju mera frestad är man att nöja
sig t. o. m. med mindre, än man hade förut, och kan inskränka sig till ett
minimum af böjningar eller syntaktiska vikarier för dylika, hvilket mini
mum hos olika folk torde vara tämligen lika. I denna sista omständighet
skulle då Coelhos andra sats fä sin förklaring, däri han säger, att »de romansk-
kreolska dialekterna (uppkomna vid beröring mellan spanska, franska eller
portugisiska och negerspråk i Afrika och Amerika), indoportugisiskan (på
Ceylon) och alla liknande bildningar bero pä verkningen af psykologiska
eller fysiologiska lagar, i det hela det samma, och icke på inflytande från
de tidigare språken hos de folk, bland hvilka dessa dialekter finnas; en sats
som annars skulle på allmänna grunder förefalla mycket osannolik.
3) Man tillegnar sig det främmande språkets vanligaste ordförråd,
ty det är första vilkoret för att kunna göra sig begriplig; man fogar till
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
