Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
Denna afhandling af hr Brekke, hvars titel inleder vår uppsats, vill
enligt förordet gifva »en systematisk oversigt over lyd, lydbetegnelse, akcen
tuation og tonelag i det dansk-norske bysprog, således som det lyder her
på östlandet i de dannede klassers utvungne dagligtale.» Ost
landet intager på grund af hufvudstadens läge samma ställning i Norge som
Målareprovinserna i Sverige. Liksom vi känna igen en smålånding eller en
västgöte, äfven när han vill anses tala högsvenska, så finnas vissa egenheter,
som utmärka en person från Västlandet, en bergenser o. s. v. Språket
på Östlandet, i synnerhet i sydost kring Kristianiafjorden, kommer när
mare svenska, och folkmålet i Smålenenes amt skiljer sig blott obetyd
ligt frän de midtöfver liggande i Dalsland och Värmland.
Vokalsystemet företer nästan på hvarje punkt små skiljaktigheter
frän så väl svenska som danska. Norskan gör ingen skilnad mellan två
a, motsvarande de svenska ljuden i tal och tall. Den norska vokalen i
han och dag ligger mellan våra båda, men kommer närmare den vi ha i
tal; under det danskt a, som enligt Storm förekommer på Västlandet,
mera liknar vårt a i tall eller i Köbenhavn t. o. m. kommer in pk å {tale,
dag som eng. man) och är vida skildt från det norska. Diftongen au
uttalas äu, t. ex. täus tyst. Så säger också norrmannen jäi, rnäi, däi, säi,
väien, såist’n och så i alla ord med ei, dansken jai, mai, vaien o. s. v.;
men veir heter i Norge vår i anslutning till folkmålet.
Norskt u förhåller sig till svenskt och danskt på samma sätt som a.
Danskt u är det allmänt europeiska som i fr. mouvoir, t. gut o. s. v.
Det svenska långa u i t. ex. hus är bildadt längre fram i munnen och
kommer nära ett franskt u i lui, tuer. Det norska u, i hus som i
hund, ligger mellan dessa båda, så att en svensk, när han först hör det,
är villrådig, om det skall uppfattas som danskt eller svenskt, medan det
i själfva verket är intetdera. Någon motsvarighet till vårt korta w-ljud
i hund fins ej i vårdadt norskt språk. Anmärkningsvärdt frän svensk
synpunkt är att uttalet i en mängd af Brekke uppräknade ord är o, när
mast vårt slutna o i ho (o, eljes äfven i norska skrifvet o) i ord, där
skriften liksom svenska uttalet harz«, medan åter danskan i dessa fall vanligen
har ett å-ljud, t. ex. i bunke, drukne, drukket, dukke, dum, gumme, humle,
hummer, klump, krukke, krum, lugte, mumle, ung m. fl.; så vidt af exemplen
kan synas, hufvudsakligen före labial och guttural konsonant (p, h, m,f, k,
g, ng), hvari väl också ligger den fonetiska förklaringen. Detta starkt
slutna o-ljud i sv. ho, honde, sora bekant ett för de nordiska språken eget
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
