Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Forhandl, i Vidensliahs-Selsh. i Christ. 1874.
J. A. LUNDELL.
kær, køre, kjole likasom i kan ; g i gik, gøre likasom i gå; sk i skyde
skjorte som i skade (med det skrifna j hörbart för sig mellan k, g och
hård vokal). Andra uttalssätt i danskan anses provinsiella.
Till ljudläran höra ännu språkets kvantitativa, dynamiska och melodiska
egenskaper. När man först hör ett främmande språk, är det just dessa,
som äro mest bestämmande för det allmänna intryck, som språket gör, och
hvilka minnet längst behåller kvar. I norska gäller samma lag som i
svenskan, att betonad stafvelse har antingen vokalen eller konsonanten
lång: al, gut, knop, dette, lille ha i norska långt l, p, t, det första ordet
uttalas som sv. all o. s. v.; hvaremot danskan har konsonanterna korta
liksom vokalerna. 1 fråga om ljudstyrkans fördelning på de olika staf
velserna i ordet sluter sig norskan däremot till danska. Enligt Brekke
eger den nämligen ej biakcent (levis) i stafvelser med »lågton», så som
fallet är i svenskan, där ugnen och ungen skilja sig icke blott musikaliskt,
utan äfven därigenom, att andra stafvelsen i ungen har mera vigt i för
hållande till den första, än andra stafvelsen i ugnen. Blott i samman
satta ord har senare ledet biakcent, t. ex. storstue, kanthugge. Verbala
sammansättningar med betonad förstafvelse, t. ex. påstå, angribe, ha enkelt
tonfall, substantiv som pålæg, henhold brutet, bägge slagen med biakcent
på senare ledet. I svenska förhålla sig storstuga, pålägg, påstå, angripa all
deles som kastar, vänlig, gubbe o. d.; äfven i danska behandlas de lika,
men så att hvarken de ena eller andra ha någon märkbart framträdande
biakcent. Sådant läge för tonvigten som exempelvis i tilladelse, omkost
ning, hovmodig, alvorlig, arbéidsom o. s. v. är för svenska öron ovanligt,
förmodligen ej för danska.
I musikaliskt afseende är noi’skan liksom svenskan utmärkt för sitt
sammansatta eller brutna tonfall, hvarigenom dessa språk få en melodisk
omväxling, hvartill annars bland de europeiska språken blott littauiska och
serbiska kunna uppvisa någon motsvarighet. Den egentliga naturen af de
båda svensk-norska tonfallen, det enkla (högton) i t. ex. han, handel, fallen
best. Ph, det sammansatta (lågton) i t. ex. gubbe, kastar, fallen partic. är
först påvisad af J. Storm. 1 I ursprungligen enstafviga ord, som t. ex.
handel, tänder, huset börjar rösten lågt, stiger därefter vid lugnt föredrag
eller tal raskt en ters eller kvart, sä att han vid ordets slut kan anses
ligga i grundtonen eller innehafva talets naturliga medeltonhöjd. Här är
således enkel stigning. J ursprungligen tvåstafviga ord åter, som t. ex.
fallit, armar, gubbe, börjar rösten högre upp (en ton under grundtonen),
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
