Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
hållpunkt. Ingen norrman kan skrifva eller tala danska, få torde numera
vilja det, om också en och annan med skräck ser alt det nya. Pedanten
kan läsa efter skriften och skapa en karrikatyr. En annan kan åter ha sina
skäl att tala bondemål så vidt som möjligt. Att under en sådan osäker
het afgöra, hvad som skall anses för allmänneligen antaget, vårdadt sam
talsspråk, är tydligen, äfvcn för den som vill vara opartisk, ingen lätt sak,
och att meningarne på en del punkter skilja sig, är naturligt. Knudsen
och Storm-Bennett angifva uttalet af au med xöu: Ougust, nöut, Göusta.
Den ene skiljer ej mellan vokalerna i frø och rödt, men har särskilda ä
och ö före r; den andre sammanför kort öppet ö med ljudet före r, men
skiljer de motsvarande ä-ljuden. I orden med u före vissa konsonanter,
där man vanligen uttalar o, kan också u höras, anses finare eller tillhöra
det högre föredraget; i somliga har samtalsspråket båda uttalen utan åt
skilnad, men det slutna oär för mången ett märke på norskhet. Så är
också det »vida» o finare än slutet o, ty det är mera danskt. Brekke har
halv, selv, tolv; Storm-Bennet hall, seil, toil. Ovnen är finare än ommen.
I sjif-ljudet vill en och annan höra ett särskildt j. Storm-Bennett anger
uttalet af r före n »som i engelska» och sluter sig därigenom till folk
målen. Sådana smärre olikheter i uppfattningen hindra mellertid icke,
att alla sagesmännen, Brekke, Storm, Knudsen, Aars, äro eniga i alla
hufvndpunkter, om hvilka de yttrat sig.
I mera abstrakta ord, sådana som blott tillhöra en högre odling, som
icke brukas i dagligt tal, är uttalet fortfarande danskt, medan deras när
maste slägtingar eller t. o. m. de själfva i annat sällskap blifvit full
komligt norska. Yi låna några af Brekkes talrika exempel: fordrokken
men elskovsdrukne blikke, lok dören men helhets dör sig lukker til, grige
men en gribende scene, jeg ber men beder og våger, vite men videnskab,
der er ingen smak gå det men en slet smag. Åfven Aars, som annars hör till
framstegspartiet, anser, att skolan ännu måste hålla på dåb (men døgé),
skabelse, språg, vågar ej ens förorda bok, ehuru det heter bøker. Sådana
olikheter äro naturligtvis vid skolundervisningen i hög grad obekväma,
men försvinna utan tvifvel med tiden på så sätt, att det norska uttalet
tar öfverhand, i synnerhet om det genom skriften först säkert befästas
åtminstone i sådana ord, där det är afgjordt. I hvarje språk, hvars lite
ratur ej är blott från gårdagen, finnes, som förut är anmärkt, en skilnad
mellan olika språkformer. Det äldre håller sig längst i det högtidliga
föredraget. Det nya börjar i hvardagsspråket, särdeles hos de yngre, upp
fattas till en början som slarfvigt eller själfsvåldigt tal, men vinner gärna
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
