Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKT SPRAK.
mark och stiger i anseende, i samma mån som dessa yngre komma till
styret. Naturligtvis bör skilnaden ej vara större, än att det högre före
dragets språk är liktydigt med värdadt samtalsspråk; hvad som är alldeles
främmande för det senare, tillkommer ej häller det förra. Den uppfattning,
att alt specifikt norskt i uttal är simpelt, »piperviksk», att således skriften
och danskan gifva normen, är visserligen ej ännu alldeles utdöd. De finnas
till och med, som söka undvika sammansatt »tonelag», när det skall vara
rätt bra; men alt sådant förefaller dock onaturligt för de flesta. Äfven
Aars anser det mellertid vara nödvändigt att läsa: Kristus er menig
hedens hoved, han har givet os sit kjöd at æde o. s. v. (icke hode, kjöt,
æte), riger, hadeful, splid, men godkänner de (det) di (de), å (og), å (at),
me (med), va (hvad,), aldri (aldrig), rnæktie (mægtige), sa (sagde), ber
(beder), samt k, p, t i vanliga ord, t. ex. tilbake, lik, enihet, dype, tape,
begripe jämväl i högtidligt språk ; det, de, blod, drage, drog, beder, bliver,
spörger duga ännu, men låta i dagligt tal tillgjorda.
I ordens böjning ha som sagdt nyheter svårare att komma upp. Böjnings
ändelserna äro jämförelsevis få och lätta att hålla reda pä, de återkomma så
mycket tätare och ha däri ett stöd nämligen så vidt de ifrågavarande ny
heterna icke äro af rent fonetisk natur. Så kan t. ex. slutande r, särdeles i
en ljudsvag stafvelse, efterhand förlora sin ton eller sin rullning, till en början
blott i sin sista del, så inskränkas i längd, och slutligen tappa bort sig i den
föregående vokalen. 1 norskan märkes ett afgjordt inflytande från folk
målen i bildningen af substantivens pluralform, beroende på säregna för
hållanden i danska. Fornspråket slutade sina pluraler i mask. och fem.
på -r, hvaremot neutr. icke skilde sig från plur. (nämligen i nom. och
ack., som ligga till grund för nuvarande förmer). I danskan är den gamla
ordningen fullkomligt upplöst, förmodligen med hjälp från tyska, så att
numera både fælleskon, livari mask. och fem. förenat sig, och intetkön
båda ha former på -e, -er och utan tillägg, i det hela utan någon regel
eller något bestämdt sammanhang med äldre deklinationer. De norska
O O
folkmålen stå åter, liksom svenskan, väsentligen på gammal grund. Huru
skola nu 300,000 norrmän kunna upprätthålla en sådan brist på ordning,
ständigt omgifna af frestelser i skepnad af vulgära och dialektiska pluraler
efter ett annat system? Också syndas här ej blott u tan för stadsmurarne.
Storm-Bennett anger för samtalsspråket plur. senger, kammer, jorter, hester,,
penger, hatter, ræver alt mot danska grammatiken, som i dessa ord
fördrar -e; Bjørnson skrifvcr ulver, hester, stoler. Heste o. d. är icke
alldeles främmande för talspråket, »der er endnu dem som taler så pent»
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
