Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
(Aars), men -er undantränger med hjälp af folkmälen -e från mask. och
fem., och neutrerna (jämte mask. på -ere) blifva utan flertalsändelse.
Knudsen föreslår att utan vidare genomföra denna regel, för att ej mera
behöfva tveka mellan -e eller -er eller ingen ändelse. Best. plur. får
-ene i st. f. -erne i öfverensstämmelse med det vanliga uttalet af rn. I
starkt supinum står sig -et: har di funnet, jeg har gieet, været hær o. s. v.,
icke funne som i Sverige. Men -t i best. sing. neutr. är förloradt i norskt
talspråk som i svenskt (utom södra Sverige), altså take, dampskibe, vanne,
på Østlanne o. s. v., former som godkännas äfven i högtidligt språk,
ehuru de där visserligen jämte sig ha former på -et. Dansken säger tage\s,
lysep. I detta sammanhang påpeka vi äfven en syntaktisk egenhet, som
skiljer norska från danska, men ställer det bredvid svenska: dansken säger
den vakre mand, det pene hus, norrmannen den vakre manden, det pene
huset, altså med två artiklar; likaså disse hestene o. s. v. Så skrifva också
bl. a. Asbjørnsen och Moe.
d. v. s. de öfvergå gärna till andra konjugationen, men fix eljes -et för -ede
i imperf., och på samma sätt i partic. pass.: kan jeg få mine støvler børstet
i st. f. børstede. Denna form på -et, som icke finnes i nutida folkmål,
men väl i äldre skrift, t. ex. hos Arreboe (f 1637) imperf. kaastet, ar
heydet, fordret o. s. v., häntyder på en själfständig utveckling innanför
det bildade samtalsspråket eller på äldre inverkan af folkmålen. Med
verb af formen troe troede är ett eget förhållande. Äfven i danskan är
e åtminstone i pres. blott skriftecken, på 1500-talet skref man äfven spaa,
spaadde, spaatt (så t. ex. Kristiern Pedersen och Kristiern III:s bibel);
och i norskt tal, ofta äfven i skrift, liksom hos oss i både tal och skrift,
heter det nu allmänt tro tror trodde, men sup. trodd, och likaså klæ
klædde (har) klædd o. s. v. Sup. på där hvarken svenskt eller danskt,
men finnes i nordskandinaviska folkspråk.
Slutligen är det en sak med verbens pluralformer. Vi säga i svenskan
äfven i värdadt språk; vi kallar, tager, tog, bröt; men vi skrifva och
läsa: kalla, taga, togo, bröto, huru tungt och obehagligt det än i lättare stil
låter. Knappast har i Sverige någon annan än R. v. Kræmer vågat i skrift
494
Yerben efter första konjugationen böjas
mera högtidligt, som i danska men i norska talspråket alltid
elske elsker elskede har elsket elske elsker elsket har elsket
leve lever levede har levet leve lever levde har levet
love lover lovede har lovet love lover lofte har lovet
tro tror tro(e)de har tro{e)t tro tror trodde har trodd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
