Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKT SPRÅK.
använda talfbrmerna, och äfven han har senare gått till baka. I Danmark
och Norge är nu ställningen en likartad. För mer än två hundra år sedan
kommo i talet pluralformerna ur bruk; ej ens skriften känner dem i pas
sivum. Åfven i aktiv böjning försvinna de alt mer, i norska mer än i
danska, så att de i imperf. nästan äro borta och i presens altmera bortläg
gas äfven i skrift. De flesta folkmål sakna äfven i Norge särskilda plu
ralformer i verben, och det kan ej dröja länge, innan talspråket i detta
fall gör sig fullständigt gällande öfver alt. I det hela har samtalsspråket
bättre utsigt att i Norge vinna burskap äfven i skriften, ty här gäller
nu om någonstädes, att »alt är i rörelse». Den tidigare gemensamma litera
turen utöfvar där ej samma tillbakahållande inflytande som i Danmark,
ty den är ju dock dansk. Man säger ju ej hvarken här eller där: man
nen med hvilken jag talade utan som jag talade med, men norrmännen
äro de som minst draga sig för att äfven skrifva så. De skrifva: her
har jeg føiet noget til, jeg må tælle efter mine penge, som i danska ej
går an. De säga och skrifva det er jeg, icke det er mig o. d.; de har
mistet sine penge, icke deres (refl. går i danska ej tillbaka till piur., jfr
tyskans sein). Norrmännen räkna gärna femti, seksti, sytti, otti, nitti,
medan dansken håller fast vid sina obekväma halvtredsindstyve (eller halv
treds) o. s. v. Man undviker ord på -hed, -bar, -isk, -aktig, -haftig,
-en, -er, -else, men använder i utsträckt mått sådana på -ned, -ing, -lek.
Man brukar en i st. f. man och det i st. f. der som opersonligt subjekt
( »det var en gang»). O. s. v.
Och härmed äro vi inne på frågan om ordförrådet.
Till de vigtigaste regler, som äro utmärkande för den moderna språk
forskningen, hör den, att språks frändskapsförhällanden bestämmas efter
deras bygnad i ljudsystem och böjning. Ty ordförrådet kan till större
eller mindre del vara lån. Engelskan är ett germanskt språk trots alla
franska och latinska ord i dess lexikon; den svenska som på 1600-talet
var så inpyrd med tyska och franska och latin, att utom pronomina och
öfriga småord knapt hvart femte ord var af nordisk börd, var dock svenska.
Danskan skulle vara ett skandinaviskt språk, om också hennes ordbok stode
i ännu större förbindelse till Tyskland, än den gör. Men ur praktisk
och natlonel synpunkt är ordförrådet ingen likgiltig sak. Den större
delen af de främmande orden blir alltid främmande för folket i dess helhet
och sä jämväl den kultur, till hvilken dessa ord höra. De misstydningar
af främmande ord, som bero på folketymologi d. v. s. »den naiva och
delvis omedvetna sträfvan, som finnes i synnerhet hos den mindre bil-
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
