Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKT SPRÅK.
Aasen själf (Norske ordsprog 1856 samt poetiska arbeten), dels af åt
skilliga andra i böcker och tidningar [Dølen, Ferdamannen, Fedraheimen,
Fraa hy og bygd).
Mellertid hade redan år 1842 Asbjørnsens och Moes Norske folke
eventyr utkommit. Asbjørnsen skref ett utprägladt norskt, eller som den
tekniska termen senare lyder, danskt-norskt språk. I den af studenter
samfundet utgifna tidskriften Nor 1 framhöll Knudsen först det norska ut
talet och sökte längre fram (1852) som språklärare vid Norska teatern genom
drifva det norska uttalet af p, t, k för danskt 6, d, g. 1 den af K. ledda
språkföreningen i studentersamfundet fattades den 2 mars 1852 följande
resolution: »A7ärt språk bör förbättras i norsk riktning: 1) inländska ord
och uttryck tagas i bruk i st. f. främmande; 2) norska ord böra få sin
inländska form tillbaka i uttal och skrift». Då stod striden mellan de
dansksinnade och framstegspartiet. Senare, efter 1858, då Yinje började
med Dolen, måste vapnen vändas mot de norsk-norska, mot »landsmålet».
I midten af 1860-talet då frågan åter var under diskussion visade sig en
splittring bland målsträfvarne. Kristianiamännen, åt hvilkas åsigter hrr
Berners och Brunns föredrag 2 i studentersamfundet kunna anses gifva
uttryck, höllo ej som bergenserne, H. Krohn med Ferdamannen och Kr.
Janson, vidare strängt på »landsmålet». Deras yrkanden gå mera i samma
riktning som den danska Grundtvigianismen. Det är frågan om en na
tionell och folklig bildning. Bruun yrkar, att de bildade för att kunna
inverka på allmogen och böja denna, skola sätta sig in i dess tänkesätt
och hela andliga lif och därför också lära sig förstå dess språk, man borde
använda folkspråket i folkskolan, så vidt undervisningens fruktbara bedrif
vande det kräfver och det vore då underligt, om ej hvarje förståndig skol
lärare redan förut tagit sig den friheten 3. »Hovedsagen er, at vi gjen
vinde vor fulde nationale selvstendighed. Gjøre vi det, så lager nok
sproget sig af sig selv 4» just hvad det gör, alt hvad d‘et hinner, som
vi ofvan sett. De sista fäjderna äro den Garborg-Stormska 1877 —78
och den Knudsen-Stormska 1881. Språkfrågans förbindelse med politiken
framträder i stortingsmajoritetens d. v. s. vänsterns beslut (1881) att gifva
anslag till en professur för dialektforskaren H. Ross 5. Om både Aasen
1 111 b. 2 b. s. 39—122: Om lydene, lydtegnene og retskrivningen i det norske sprog.
2 To foredrag om maalsagen. Krist. 1866.
3 I följd af stortingets beslut 1879 utsändes af Kirkedepartementet till folk
skolorna en rundskrifvelse om »at undervisningen i almueskolen bør så vidt muligt
meddeles på børnenes eget talesprog. Efterhånden opøves de i at forstå og skrift
lig at udtrykke sig i det almindelige bogsprog.»
4 B. Mohn, Om maalsagen og det bergenske maalstræv. Bergen 1868. S. 22.
5 Jfr F. Hansen, Om maalsagen og politikken. Krist. 1873,
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
