Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. LUNDELL.
och Boss gäller för öfrigt, att de föga deltagit i språkstriderna utan före
trädesvis egnat sig ät undersökning af folkinålen.
I fråga om det norsk-norska målsträvet i det hela är det nog att
hänvisa till J. Storms sakrika och grundliga framställning i Nordisk tid
skrift 1878 (s. 407 —480, 526—550) h Man kunde vänta, att frågan där
med vore teoretiskt afgjord, liksom hon väl redan är det praktiskt. Berner
uppstälde 1866 de tre möjligheterna: »Enten vil folkesproget seire og
fortrænge bogsproget, og da har det beviist sin ret til at være det norske
nationalsprog; eller det vil blive efterhånden fortrængt af bogsproget,
men vel kun efter at have således fornorsket dette, at folket i sandhed kan
bruge det som sitt eget, eller efter således at have påvirket folket, at
dette i bogsproget vil finde et med sit hele væsen mere harmonerende
udtryk for sit tanke- og følelsesliv» 2. Det är nu lättare än då att se,
hvartåt det lutar: den första möjligheten är icke vidare möjlig, de tvä
senare sammanfalla, och hålla på att i alt högre grad förverkligas. Hvad
Aasen, Vinje och Janson skrifvit på »landsmål» har sitt bestående värde;
men man bör påminna sig, att Asbjørnsen och Moe, Bjørnson och Ibsen
icke skrifvit »landsmål». Aasen är en af sin tids utmärktaste språkmän,
men sina språkliga arbeten har han skrifvit på dansk-norska.
Möjligheten att på grundvalen af de norska folkmålen få ett norskt
skriftspråk låter sig icke förneka, nämligen om Norge haft en annan
historia, altså under förutsättning, att Norge icke redan förut ägde ett
språk, som å ena sidan talas och skrifves af landets hela bildade befolk
ning och äger en omfångsrik och framstående vitter och vetenskaplig
literatur, å andra sidan står folkmålen så nära, att dess bruk ej hindrar
folkets höjande i inre och yttre kultur, så långt samfundsförhållandena i öf
rigt det medgifva. Hvad särskildt »landsmålet» vidkommer, är en enda brist
för dess framtid afgörande: dess saknad af språklig existens. Ty ett språk
talas. »Landsmålet» är som sanskrit eller latin eller egyptiska, med den
skilnad likväl, att det aldrig har talats. Och att något allmänt talspråk
af samma slag som landsmålet ej uppkommit, kan ej rimligen ha sin
grund i annat, än att det ej beholdes.
»Landsmålet» är en filologisk konstprodukt, som sådan synnerligen
utmärkt och användbart för vissa ändamål, som teoretisk enhet i en ord
bok eller en ordspräkssaraling. Men de verkliga folkmålen äro sinsemel
lan så olika, att landsmålet som praktisk enhet ej kan få någon betydelse;
1 Se också Estlanders uppsats Om språkstriden i Norge i Finsk tidslir. 1879, 2,
s. 181 -206.
2 To foredrag om maalsagen, s. 13, 14.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
