Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG BRANDES. TVÅ KARAKTERISTIKER.
reiser för enskilda samtal utvisa, länge stått i personlig beröring. Det
negativa draget hos Ibsen är skarpt framhållet; Brandes omnämner
utförligt den store skaldens misstänksamhet mot det, som gifver sig
namn af att vara godt, men icke är det, hans »passion att med fingret
knacka på alt, som ser ut som malm», och hans »smärtsamma tillfreds
ställelse att höra den klang af ihålighet, som på en gång sårade hans
öra och bekräftade hans aning». Brandes talar om det människo
förakt, som utvecklat sig hos Ibsen. Men det är ännu något mer,
som framgår ur undersökningen; det är det abstrakta i Ibsens frihets
sträfvanden. »Det enda jag älskar af friheten», skrifver skalden i ett
bref till Brandes, »är striden för den; besittningen bryr jag mig icke
om». Det är således, om man skulle döma härefter, icke det positiva
innehållet, som är Ibsen kärt; striden är för honom icke medel, utan
mål. Något mer ofruktbart kan svårligen tänkas, och ödsligheten af
en sådan ståndpunkt är påfallande för den, som alltid ansett, att
skalden, liksom tänkaren, statsmannen, hjälten, måste halva ett posi
tivt mål, som värmer honom, måste skapa, försona och förklara, ej
blott nedrifva, splittra och förmörka. Förutom det abstrakt formella
i ett sådant åskådningssätt; där, efter striden är det väsentliga, följd
riktigt innehållet för striden blifver oväsentligt, framträder, om man
får tro Brandes’ lofprisande skildring, hos Ibsen starkt den individua
lism, hvilken Brandes gillar, men som för oss gestaltar sig som en
fullkomlig förvrängning af personlighetsbegreppet och som idélös ato
mism. »Undergräf statsbegreppet!», ropar Ibsen i sitt bref till Brandes
af d. 17 febr. 1871; »staten har sin rot i tiden, den skall få sin topp
i tiden. Det skall falla större ting än den. Hvarkeu moralbegreppen
(obs.!) eller konstformerna ha någon evighet för sig. Huru mycket
äro vi egentligen förpliktade att hålla fast vid? Hvem går i borgen
för att icke 2 och 2 är 5 uppe på Jupiter?» Skola dessa tirader vara
något annat än utbrott af dåligt lynne, så utvisa de en tom och be
dröflig skepticism, för hvilken sedelagen är en konventionel sak, det
mänskliga samhället icke innebär något förnuftigt och förbindande,
individen isoleras från alla de högre organismer, i hvilka han ingår
som moment och hvilka fylla hans ande med ett rikt innehåll samt
normera hans verksamhet. Ibsen anser, menar Brandes, att individen,
för att utveckla hvad i hans väsen är gifvet som möjlighet, först och
främst måste »stå fri, stå ensam», och han har därför ett vaket öga
för de faror hvarje »association», äfven äktenskapet, i det hänseendet
för med sig. »Människan skall hos honom bli ett Jag icke för högre
makters skuld, utan för sin egen». »Därför» håller Nora därpå, att
hon först och främst är människa, sedan maka och mor. Därför äro,
som Ibsen i ett annat bref tillskrifver Brandes, vänner en dyrbar lyx.
Redan den genialiske Kierkegaard hade i sin osunda quietisra på lik
nande sätt sökt isolera individen från en mångfald af intressen, från
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
