Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG BRANDES. TVÅ KARAKTERISTIKER.
vigtiga lifsområden; för att vara religiös borde människan släppa det
estetiska och äfven det etiska. Men Kierkegaard hade åtminstone be
tonat det religiösa, om än detta begrepp af honom missuppfattades,
när det stäldes fientligt mot andra lifsuppgifter. När nu detta begrepp,
såsom det tycks, hos Ibsen bortfallit och, såsom Brandes med för
nöjelse omtalar, blott det rent mänskliga står kvar, så har ståndpunkten
blifvit än mera abstrakt. Hvad återstår? Icke häller moralbegreppen
ha ju »i sig något evigt». Ja, på via negationis har man hunnit fram
till abstrakt, innehållslös frihet och till kamp för kampens skuld, till
nihilism och formalism. »Att ställa individen fri och ensam», kan låta
stort; men erfarenhet och förnuft visa, att det är genom samhällslifvet,
genom förhållandet till högre makter, som människan just utvecklar
sitt eget väsen. Ställes hon ensam, så förtvinar hennes varelse. Mot
påståendet, att »människan skall bli ett Jag icke för högre makters
skull utan för sin egen» ett påstående, som, strängt urgeradt, af
klipper sammanhanget med Gud, ställa vi därför förtröstansfullt
Augustin! ord: »mihi inhærere Deo honnm est, quia, si non maneho in
illo, nec in me potero.» Alt inom den andliga verlden hänger tillsamman;
afskilj grenen från vinträdet, och den dör! För att emellertid på detta
sät’ isolera sitt väsen och segerrikt, i abstrakt frihet, göra det gällande,
måste människan enligt ofvan uttalade teori göra allahanda offer. En
kvinna kan t. ex. i ett äktenskap, som hon ingått, ej utveckla sitt
väsen; då bör hon bryta förbindelsen. En romanförfattare kan på den
gifna plats i samhället, där han blifvit satt, känna sig bunden och
tryckt; då bör han bryta med sin ställning. Kanske skulle, så vida
han tåligt sökt fylla sin plikt, hans mänskliga varelse, om ock under
tunga lidanden, förädlats; kanske skulle (om ens denna synpunkt får
tagas i betraktande, när det gäller gifna plikter) själfva hans författare
verksamhet småningom just genom försakelsen hafva luttrats. Men
detta tager den egoistiska individualismen ej i betraktande: bort med
alt, som för ögonblicket käns som fjättrar, bort med alt, som hindrar
»den fria utvecklingen!» Alt annat är konstladt martyrskap, inskränkt
uppfattning eller affektation. Egoismen är härmed upphöjd till prin
cip; heliga band äro, om individen känner dem som hämmande skrankor
för sin frihet, af intet värde. Att slutet blifver »helium omnium inter
omnes» ligger för öppen dag, men kan svårligen bedröfva dem, hvilka
älska »striden för stridens egen skuld.»
Ibsen hudflänger, säger Brändes, äktenskapen, och hvad han an
griper, det splittras af hans djupsinniga kritik, så att ruinerna stå sön
derslitna, utan att man bakom dem ser någon skymt af nya samhälls
former. I århundraden hade samhället genom sina prester och skalder
besjungit det i kärlek stiftade och af ingen tredje man störda äkten
skapet som en hamn. Nu såg man denna hamn full af skär och grund.
Och det var, som om Ibsen hade släckt fyrarne. I »Kjærlighedens
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
