Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG BRANDES. TVÅ KARAKTERISTIKER.
ställning; ty sedan denna sett dagen, framstår Ibsens senare skaldeverk
samhet ännu mer än man förut anat som exponent för den falska in
dividualismen, än mer blottad på verkligt lifsinnehåll än man kunnat för
moda. Ja, själfva den samstämmighet mellan Ibsen och G. Brandes,
hvilken nu ådagalagts, skall ingifva misstroende. Hvad däremot ingen
skall förneka, det är det utomordentliga i skaldens snille och hans af
sigters renhet och oegcnnytta: det är mot hans åskådningssätt vi upp
träda. Hans genialitet är, som sagdt, kolossal; men händelsevis fius
det emellertid ett fåtal personer, hvilka, under det de högt skatta snillet
som en härlig Guds gåfva, tillika yrka, att denna gåfva skall ställas i
heliga och försonande makters tjänst, och det var därför som de med
ledsnad sågo Ibsen i Dukkehjemmet och i Gengangere på ett svår
åtkomligt, till sin form tvetydigt, djupt skeptiskt sätt anfalla familjen.
Han gjorde det visst icke, säges det; han anföll blott karrikatyrer af
familjen. Men för den, som något närmare följt idérörelserna inom
den kontinentala literaturen, var andemeningen genomskinlig, frän dska
pen tyd-lig, och Brandes har nu åtagit sig att rättfärdiga vår uppfatt
ning. Ibsen hade råkat ut för en teoretisk förvillelse och ville nu
hona fde poetiskt åskådliggöra sin åsigt. Själfva pliktbegreppet var,
just genom den absoluta frånvaron af kraftiga motbilder mot uselheten,
parodieradt, och tomheten i åskådningssättet föll i ögonen. Upphöjandet
af lifsglädjen som berättigadt element gent mot försakelsen fick genast
välmenta försvarare, hvilka betonade en sak, som ingen bestridt, näm
ligen att plikten bör uppfyllas med glädje, samt att »bokstafven dödar,
men anden gör lefvande». Deras försvar röjde fullkomlig begreppsför
virring; ty väl är det en sanning, att plikten skall uppfyllas med glädje,
men om nu människan ej hunnit den höga ståndpunkt, där detta kan
ske, bör plikten i alla fall uppfyllas, om det ock skulle svida. Plikt
och kärlek skola ej stå mot hvarandra, sades det, utan samstämma.
Häri låg nu en viss amfiboli; ty det var i »Gengangere» fråga, huru
vida kärleken till Manders borde för fru Alving vara mer förbindande
än äktenskapet med hennes man. För anmälaren förefins tydligen en
konflikt mellan fru Alviugs kärlek till, Manders och hennes plikt; sam
stämmighet fans ej i detta fall mellan plikt och kärlek. Men väl kan
det tänkas, att fru Alving skulle hafva kunnat lyfta sig till en stånd
punkt, där bon med kärlek uppfyllt sin plikt, segerrikt bekämpande do
faror, som lågo i kärleken till Manders. Amfibolien ligger i använd
ningen af ordet kärlek, hvilket i ena fallet betecknar människans vil
liga hängifvenhet under pliktbudet, i andra fallet böjelsen för en sär
skild individ; men af Ibsens svenske försvarare förbisågs det, att ordet
kärlek här i själfva verket hade två skilda betydelser, hvilka helt oegeut
ligt sammanfördes. Kom så den sofistiska teorien, att äktenskapet en
samt i böjelsen har sin inre sanktion, och då sades de, hvilka ur plikt
synpunkten ogillat Ibsens framställning, röra sig i en cirkel. Alldeles
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
