Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG EKANDES. TVÅ KARAKTERISTIKEK.
som om det icke närmast ålåge dem, hvilka förneka trohetens etiska
betydelse, att åstadkomma en bevisning för sitt påstående! Återigen
andra menade, att Ibsen forsigtigt tillbakahållit sin inre mening och
blott velat teckna »ett stycke verklighet»; skalden själf gaf genom sitt
bref till Schandorph stöd åt denna uppfattning. Men för det första
går stycket därigenom förlustigt värdigheten af ett konstverk, eftersom
konsten har att förklara, att befria, att försona, ej blott att fotografera;
för det andra är ej verkligheten så beskaffad som den här tecknades:
verkligheten medför, såsom prof. Estlander antydt, afslutningar, hvilka
i Dukkehjemmet saknas, och verkligheten företer ej ett så oblandadt
elände som Gengangere. Särskildt må anmärkas, att enhvar, hvilken i
fråga om dessa senaste arbeten af den store diktaren dristade uttala
ett aldrig så motiveradt, aldrig så hofsamt tadel, genast på flere håll
förkättrades och i skrift blef föremål för en snart sagdt ohöfvisk be
handling. Förhållandet kan i sin mån vitna, huru det står till med
aktningen för andras öfvertygelser hos dem, hvilka alltid föra friheten
på tungan. Egendomligt nog har nu Brandes’ bok kommit som slutakt
i saken, och den danske kritikern gifver mot sin vilja stöd åt dem,
hvilka ej voro tillfredsstälda med »Gengangere». Åro Ibsens skaplynne
och hans lifsuppfattning sådana som Brandes här angifver och sådana
som brefven tyckas intyga, då hade en sansad kritik förvisso full be
fogenhet att yttra sitt beklagande öfver riktningen.
Med anledning af den förstämning och det ogillande, som Gen
gangere framkallade, framkastar Brandes det förslag att Ibsen, om han
vill »med ett slag återvinna hela sin popularitet», nästa gång ju kan
komma med något ljust, mildt och soligt. I sig själft kunde ju ock
detta kanske vara rätt önskvärdt; men rådet är sannerligen karakteristiskt
för gifvaren och bör knappast kunna hos mottagaren väcka annat än
misshag. Att en skald som Ibsen skulle inrätta sina arbeten med af
seende på »chancerna» att vinna eller återvinna popularitet, det är
något väl mycket begärdt och något som, efter vårt förmenande, hvar
enda verklig skald skulle med indignation tillbakavisa.
Brandes betonar ofta, att det var den literära rörelsen i Danmark,
som befruktande inverkade på de två norske skalder, hvilka han teck
nar, och då Brandes onekligen var denna rörelses- främjare och ledare,
så tillägger han sig själf i viss mån äran af att Björnson och Ibsen
blifvit hvad de nu äro. Han känner sig nästan som segervinnare, och
då han öfverblickar den nuvarande europeiska literaturcn, finner han
sina idéer herska på hela linien och alla problem behandlas i »modern
anda», om ock med någon skiftning i uttrycket: Hugo’s panteistiskt
färgade deism är visserligen något gammalmodig; men för Flaubert har
religionen visat sig vara en blott hallucination; Swinburne är en lidelsefull
hedning, som bekämpar kristendomen; Gottfrid Keller, Paul Heyse och
Spielhagen hafva förfäktat »en själfull, ateistisk humanism». Vi finna Bran-
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
