Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL TE6NÉUS-JUBILEET.
liksom på minnets understol och mottager inför oss sin egen samtids
hyllning med precis samma uttryck, som denna samtid under hans
lifstid begagnade till honom. Det är ett lefvande panorama ur den
förra sekelhalfvans vittra lif, som i skiftande bilder upprullas för
våra blickar, och om äfven här skalden utgör medelpunkten, så är
den omgifvande och framträdande verlden så mycket mera skiljaktig
i karakter och uttryckssätt, och däri ligger den egendomliga tjus
ningen.
Först möta vi Tegnérs faderlige vän och rådgifvare, brodern Elof,
med 23 bref, det första från 1801, det sista från slutet af 1814, så
ledes ej långt före den älskade broderns död. Om man af dessa bref
ej fullt öfvertygas om sanningen af Esaias’ omdöme, att »Elof var
den kvickaste människa han någonsin hört», så är det dock ett nöje
att sålunda få göra hans bekantskap, och emellanåt blixtrar det äfven
mellan raderna, såsom då han påminner den unge skalden, att han
icke är »född att vara ett släpbi åt någon bokhandlare», eller då han
med anledning af Ludvig XYIILs tronbestigniug utbrister: »en kung
med talanger, i synnerhet militäriska, är nästan alltid ett gissel för
menskligheten; men deremot de ypperliga perukstockarne!» För
öfrigt är det ett nöje att höra, med hvilket intresse han söker gynna
Esaias’ unga kärlek, och huru han lägger planer för hans framtida
utkomst med en ömhet, som icke störes af olika åsigter om den
nordiska mytologiens användbarhet i poesi eller i politiken om Na
poleon, af Elof kallad Satanas 11, af Esaias besjungen såsom tidens
hjältegestalt. Och han är både mustig och lustig i sina utbrott ej blott
mot Napoleon, utan äfven mot danskar och norrmän, men kanske
starkast mot fosforisternas literaturtidning i Upsala, hvilken han skän
ker sitt djupa förakt. Ur detta sist nämda utfall teckna vi oss sär
skildt till minnes ett nytt och ovanligt kraftord: »vraflare» (= vrövler,
vermlandiseradt).
Af ungdomsvänner, som äfven förblcfvo mannens, möta vi först
Geijer, af hvilken finnes meddelade 7 bref från olika tider, alla vän
liga och kamratliga, men de sakna den värme, den anda af tilldragande
erkänsla, som man gärna ville se hos Pollux, då man i Castors skrif
velser till och om medkämpen i literatur och lif så varmt tilltalas just i
detta hänseende. Man finner häri bekräftadt det ord, de båda stor
männen fält, att de i verkligheten aldrig riktigt förstått hvarandra.
Atterbom, som äfven tidigt var Tegnérs korrespondent, ty han skrif
ver till honom redan 1811, visar sig nitisk att för sin sak eröfra den
starke kämpe, som han i honom anade; men ehuru han ej lyckas
häri, begagnar han midt under brinnande strid första tillfälle att få
närma sig den af hetta mot tidens brister uppfylde ifraren just vid
den tid, då han enligt sitt eget klassiska uttryck »agade pojkar» på
Luthers graf, och det är ganska starka uttryck Atterbom begagnar,
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
