Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTETISKA FRÅGOR.
ningen, som vid en beskrifning kan förefalla i hög grad stötande, men
genom den säkra instinkt, med hvilken alla de olika färgerna äro blan
dade, för ögat sammansmälter i den mildaste harmoni. Naturen generar
sig ju icke för att sätta ihop blått och grönt eller att blanda violett,,
eldrödt och rosenfärgadt både i skyn och på blomsterängarne.
Imellertid visar det sig, att ju mera ett folk går framåt i civilisa
tion, desto mera forsigtigt blir det i valet af färger. Den säkra in
stinkten för hvad naturen tillåter har gått förlorad, och den kommer
först då tillbaka, när konstnärerna i fullt medvetande om, hvarför och
huru de handla, åter gripa in i mångfalden med säker hand och därvid
välja det rätta.
Som bekant var det två af Europas folk, hos hvilka handtverket
ansågs som en ära och en prydnad och handtverkarne småningom gingo
öfver i konstnärernas led, Grekland och Italien. Genom den stora
aktning dessa länder hyste för all skönhet, hvar den än fans, fäste man
mer och mer betydelse vid, att alla uttryck af det mänskliga arbetet
skulle uppfylla skönhetens lagar. I Grekland och senare i Italien fans
detta instinktlika sinne för skönheten i högre grad än hos andra natio
ner; men man misstager sig storligen, om man icke tror, att dessa
naturgåfvor följdes af ett långt och ihållande arbete och att de största
konstnärer inom handtverket icke blott genom tradition, utan ock genom
personliga stiidier och utveckling nådde den höjd i formens renhet och
färgens blandning, som vi ännu i dag ega tillfälle att beundra, t. ex. i
de etruskiska guldsmedsarbetena, i Pompejis uppgräfda skatter, i Ben
venuto Cellinis guldarbeten och vapen.
Medan den stora konsten i vår tid så helt och hållet har skilt sig
från handtverket, att man anser den mera såsom tillhörande lifvets hög
tidsstunder, men däremot betraktar handtverket som en tjänarinna åt
det dagliga lifvet, så var det hos de gamle och under renaissancen i
Italien icke så. När en arkitekt gifvit huset den form, som bäst pas
sade dess herre, så dekorerade målaren väggarna invändigt och ibland
äfven utvändigt. När då bildstoder prydde salar och gårdar och intet
tomt ställe, inga hvitmenade väggar grinade en till mötes, då bör det
äfven vara klart, att ett sådant hem icke öppnade sina portar för hvad
slags bohag som hälst, utan möbler, tyg och husgeråd slöto sig till den
konst, som skapat hemmet. Det var därför också under renaissancen
regel och icke undantag, att konstnärer och handtverkare arbetade till-
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
