Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WEISSE, POPULÆRE FORELÆSNINGER OVER TIBERIUS OG NERO.
nande satser, huru vi ryste vid dessa skildringar grått i grått, hum
all kritik förstummades inför denna underbara förmåga att intränga i
människors aldrig uttalade tankar och låta ana så oändligt mycket som
han ej säger, och huru vi voro böjda att i tecknaren af den juliskt
klaudiska kejsarättens tragiska strider och slutliga undergång se hi
storiens omutliga ande förkroppsligad. Det var på denna vår ung
domsståndpuukt, som de flesta historieskrifvare ända till detta århun
drades midt hade stått; att en arg skeptiker som Voltaire hade vågat
tvifla, snarare ökade än minskade den store historiekonstnärens strål
krans.
Men en ny tid kom och lät våra illusioner i detta fall ramla,
den ena efter den andra. Att Tacitus var aristokrat och från den
synpunkten bedömde de historiska personligheterna, var visst iugeii
hemlighet; det hade man länge vetat. Men man tog ett steg längre
och började undersöka beskaffenheten af denna aristokrati, som ut
gjorde den i allmänhet tysta - oppositionen under kejsaretidens
första århundrade. Man fann då, att dessa herrar, som så ofta förde
republiken och den mistade friheten på sina läppar, i själfva verket
oftast sörjde sin förlorade frihet att pina och plundra sin moder
fäderneslandet och att förfara mot Romas undersåtar, provinsernas
inbyggare, som mot nyss svärdvunna trälar, för hvilka hvarje behand
lingssätt var godt nog, lifvet en nådegåfva och plundring det rätt
mätiga vederlaget för denna gåfva. På den slags friheten hade Augustus
och hans efterföljare gjort alldeles slut. Tyvärr hade de uppryckt
hvetet med ogräset och gjort det omöjligt att ens tänka på åter
ställandet af ett verkligt fritt samhälle. Att deras handlingssätt var
en historisk nödvändighet, såsom i allmänhet säges, är väl en öfver
drift. Det kan aldrig vara någon nödvändighet att bära våldsam hand
på en författning, i stället för att söka förbättra den. Säkert är dock,
att flertalet af det väldiga romarrikets invånare med glädje sågo, att
statens ledning öfvergick i en stark hand, och att det egentligen var
den rofgiriga stormansklassen, som förlorade därpå.
Dessutom voro dessa aristokrater, som hade sin medelpunkt i sena
ten, åt hvilken Augustus inrymt en ehuru mycket oklar och obestäm
bar medregentsställning 1, äfven för öfrigt, med få undantag, tämligen
underliga frihetsvänner. Redan under Tiberius se vi dem färdiga att
öfverhopa den närvarande kejsaren liksom hans slägt och gunstlingar
med smicker och öfverdrifna ärebetygelser. Men väl komna ur den
fruktades omedelbara närhet, sprida de alt slags förtal om regenten,
författa eller låta författa smädedikter om honom och smida kom
plotter, som ej afse annat än att sätta dem själfva i den herskaudes
ställe. Träffar någon motgång den, som do nyss ärat såsom en gud.
1 Hur det förhåller sig med Th. Mommsens berömda åsigt om sdyarkien», har
edau uppvisats af Madvig m. fl.
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
