Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt första barnhertighetsverk af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
158
känna. Jack såg på mig med sina gula ögon och
hånskrattade sakta, som om han läst alla mina tan-
kar. Jag visste emellertid inte hur jag skulle börja.
Under tiden hade löjtnanten, tack vare en kork och
betydligt med blånor, fått både hufvud och bröst.
Benen slängde ännu hit och dit, men ett par trästickor
gåfvo dem snart den rätta fasonen.
»Snälla mamsell Hjertson, berätta mig något me-
dan jag väntar», började jag plötsligt, allt för bortskämd,
och allt för van att få hvarje önskan uppfyld, för att
längre tveka uttala hvad som låg mig på hjertat.
Hon såg upp öfverraskad, men när hon mötte
mitt sjuttonåriga ansigte, der ännu ingen missräkning
lemnat spår, och mina ifriga bedjande ögon — ty i bot-
ten hade jag behållit barnets hela förtjusning för »berät-
telser», helst i muntlig form —, log hon ofrivilligt.
»Jag har ingenting att berätta», sade hon vänligt.
»Åh jo, det ha alla gamla», svarade jag och
nuckade. »Snälla mamsell Hjertson — skulle ni inte
vilja — vilja — — berätta mig något om honom»,
tillade jag smekande.
»Om honom? Hvilken honom?» Hon såg ut
som idel förvåning.
»Om honom, som ni älskade när ni var ung . . .»
Hon rodnade till, och ögonen blefvo häpna.
»Jag har aldrig älskat någon», sade hon slutligen.
Jag förstod. Det var då han, som älskat för-
gäfves; jag kände mig nästan ond på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
