- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1889. Sextonde årgången /
3

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur studieboken. Af Ernst Ahlgren. Med vignetter af V. Andrén - Stämning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

höjden och såg ut öfver staden. Den låg der under
en klarblå vårhimmel, insvept i det lätta, gråaktiga
flor, som stora städer kokettera med. Och från
höjden syntes staden större, mycket större än jag skulle
ha trott.

Jag kände mig friare till mods. De små
ondskefulla menniskorna der nere ville jag icke veta om.-
Ensam ville jag gå. Icke geting sjelf, var jag icke
skapad att bygga bland getingar, — mura in mig bland de
andra och smeta hop honungskakan med smuts. Nej!

Ensamheten är sund. Äfven ensamheten ger
lycka — den stora, kalla lyckan, som är lik en vind
från hafvet: den ger styrka.

Och så gick jag vidare, sträfvade uppför backen
mot den stora ingångsgrinden.

Sunda, enkla naturlighet! Hvardagslif! Det blef
mig så varmt om hjertat, det töade i mitt sinne, det
föll sol öfver tunga tankar.

Vaktkarlens sten-nisch med sin trästol och sitt
lilla bord stod tom. Vaktkarlen sjelf stod på backen,
öfverstrålad af vårsolen, — stod på sandgången med
breda, klumpiga fötter, — han stod der i sin tjocka,
otympliga kapprock; en gammal man med grofva
fattigmansdrag och enfaldens säfliga tröghet. Han
stod med en tre års flicka på sina armar. Ett
främmande barn! Hans sträfva händer med sina
oformliga fingrar höllo omsorgsfullt kläderna omkring den
lilla, hans ögon sågo ned på det af tårar grimmiga
ansigtet, och han var så allvarlig, så ömsint.

»Hon har fallit . . . stackars liten! . . . Hon har
fallit ...»

Hvilka tonfall denna röst kunde ha! Gamle man,
som dricker öl och tuggar tobak; enfaldige gamle man
i din förstockade okunnighet, — hur jag höll af dig!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1889/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free