- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
21

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta helt nyss, i går, i dag. Ibland har jag nästan
glömt, hur hon såg ut, ansigtsdragen och ögonen —
de voro mörkbruna och kunde bli glödande, när hon
lät sig hänföras, men annars var uttrycket icke mycket
vexlande. Det är rösten, som förföljer mig. Hon
talade stilla, längst ute på läpparne, jag ser det för
mig> jag hör de mjuka ljuden, den fina förförelsen i
ordens tonfall, och intet språk kan förföra som det
ryska.

Det var hon, som lärde mig tala det; — det
vill säga lärde det gjorde jag ju aldrig. Jag tog ord
från alla möjliga andra språk, jag vred och vände på
de gamla formerna och bildade nya rakt uppåt
väg-garne. Ibland kunde hon inte låta bli att skratta,
men då såg hon så bönfallande på mig: jag fick inte
bli ond. ’Det är som om man skulle höra ett litet
barn’, sade hon och smålog åt mig. Denna
egendomliga flicka, som man satt så lugnt och talade med,
som föreföll så opersonligt kall och som föraktade
koketteriet ända derhän, att hon satte sin stolthet i
att inie behaga, hon hade något annat i sin natur,
godheten, det der stora milda, som man känner sig
så trygg hos. Hon höll det tillbaka, men det
skymtade fram, när hon log. Du skulle sett det leendet.
Det var så fint och skyggt, det var så oskyldigt och
så förrädiskt, det förrådde kvinnan i henne.

Vi talade om allt som du och jag och ändå var
det ett plus i förtroligheten ... ett behag ... någonting
som smakade ljufligt. Jag berättade henne om mitt
arbete, mina förhoppningar, mina planer, mina
drömmar, till och med mina minnen. Det var med en
alldeles särskild känsla jag talade om detta förflutna,
den stolta farten för fulla segel från den tid man var
ung och hade Eros om bord, en och annan brottsjö,
en och annan storm, som kastade min båt öfver ända

— ett och annat bittert minne från nödhamnarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free