Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En germansk och en romansk tendensdiktare. Af Johan Bergman. Med porträtt af Björnstjerne Björnson (vid 50 och 70 år) och Emile Zola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är ingen tillfällighet», fortsätter den ofvan
citerade historikern, »att så snart efter det
reformationen häfdat den mänskliga friheten på religionens
område, skaldekonsten skulle, såsom det förnämsta
i lifvet häfda denna samma frihet och det ansvar,
som obevekligt utkräfves såsom den goda eller onda
gärningens själffallna frukt, och det är heller ingen
tillfällighet, att detta dubbla uppslag utgick från den
folkstam, som med Luther och Shakspeare tagit
ledningen inom den andliga odlingens värld, liksom i
historien.»
Björnson är germanen i all sin gärning.
Onekligen äro den romanska rasens etiska
instinkter vida mindre utpräglade. Ett visst sorglöst och
älskvärdt lättsinne utmärker medelhafsfolken, som med
ett leende på läpparna gå till en strid på lif och död
vid barrikaderna eller som lazzaroner ligga i trasor
och lata sig på det eviga solskenets kust. Det som de
romanska folken i stället ha bättre utveckladt än de
germanska är formsinnet och allt hvad därtill hör. De
äro födda iakttagare. Skarpare observatörer och — i
viss, yttre mening — psykologer finnas ej i
världslitteraturen än just bland diktare och novellister af
denna ras.
Den store, nyss bortgångne skriftställaren Emile
Zola, som genom sin börd förenar de bägge romanska
hufvudfolkens traditioner, är, synes mig, en romansk
motbild till Björnson. Stora äro likheterna. Båda äro
rättvisans oförskräckta apostlar (karakteristiskt är bägges
ingripande i Dreyfusaffären). Båda äro sociala diktare.
Men de äro också skarpa motsatser. Motsatsen mellan
romanska och germanska rasen tillspetsas, enligt min
mening, ytterligare vid en jämförelse mellan Björnson
och Zola därigenom, att den förre har fått sina första
lifsbestämmande intryck på landsbygden, den senare
i staden. Motsatsen mellan landtlif och stadslif, mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
