Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salpeterbildning - Salpeterförgiftning - Salpetersyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salpeterförgiftning — Salpetersyra
1503
såsom förut framhållits. Denna
process fortgår ständigt i jord, där
växtlämningar och tillförd
kvävegödsel lämna tillräckligt
ammo-niakkväve till nitrifikationen.
Redan vid en jordtemperatur av + 2
å 3° C försiggår denna, och ökas
med stigande temperatur. I jorden
finner man dock i regel endast
mycket små salpetermängder, då
detta salt hastigt upptages av
växtrötterna och av de vid
växt-resternas (särskilt cellulosans)
sönderdelning verksamma
bakterierna (se Cellulosasönderdelning).
I trädesjord, där nitrifikationen
gynnas av jordbearbetningen och
ingen gröda upptager den bildade
salpetern, kan nitrathalten
däremot vara rätt avsevärd. Genom
urlakning vid nederbörd bortgå
emellertid betydande mängder
ni-trat, då detta salt är mycket
lätt-lösligt och ej bindes i jorden
genom absorption. — I
kreatursgöd-seln försiggår, åtminstone i en
välskött gödselstad, ingen eller blott
obetydlig salpeterbildning,
huvudsakligen på grund av bristande
lufttillträde. I ytlagret av
otillräckligt sammanpackad gödsel kan
dock salpeterbildning äga rum,
men den därvid bildade salpetern
undergår, när den löses och
nedtränger i djupare gödsellager, lätt
denitrifikation genom de i
krea-tursgödsel alltid talrikt
förekommande denitrifikationsbakterierna.
— Då stallgödseln utspritts och
myllats i jorden, inträder en livlig
nitrifikation av gödselns från
urinämnen härrörande ammoniakkväve.
Övriga organiska kväveföreningar
i stallgödseln nitrifieras endast
mycket långsamt. C. B-l.
Salpeterförgiftning. Nötkreaturen äro
mest utsatta för denna förgiftning.
Vanligast är att de slicka
gödselsäckar innehållande chilesalt
eller dricka vatten, där dylika
säckar tvättats. Det har även
förekommit, att vid saltning av hö
förväxling skett, så att chilesalt
använts i stället för hösalt.
Förväxling av glaubersalt och salpeter
har även inträffat. — Ha djuren
kommit över större kvantiteter
salpeter dö de på någon timme. Ha de
förtärt mindre kvantiteter bli de
”stinna”, salivera, få diarré samt
kramp eller eventuellt förlamning.
Kalksalpeter, chilesalpeter,
syntetisk natronsalpeter,
kalkammon-salpeter (Ljunga- och
Köpingsalpeter) samt kalkkväve ha sådan
kemisk sammansättning att de
utöva giftverkan om de förtäras av
djuren, medan ammonsulfat synes
vara oskadligt. — Behandlingen ger
som regel dåligt resultat. Man kan
försöka med stora kvantiteter
lin-fröslem samt överföring av blod
från friskt djur. Hfld. o. G. 8.
Salpetersyra är en mycket starkt sur,
frätande vätska, vilken i
koncentrerad lösning ryker i luften. Ren
salpetersyra är färglös. Röd,
rykande salpetersyra innehåller lösta
kväveoxider. Handelns
koncentrerade salpetersyra innehåller ca
65 % ren syra. Numera framställes
huvuddelen av salpetersyran
genom uppoxidation av ammoniak
med luftsyre. Hud, naglar och de
flesta övriga äggviteämnena
färgas gula av salpetersyra. Med
undantag av de ädla metallerna guld,
platina och iridium lösas alla
metaller av salpetersyra under
bildning av nitrater. Märkligt nog
angriper dock koncentrerad
salpetersyra ej vissa metaller, bl. a. järn,
aluminium, tenn och krom, vilka
däremot angripas av utspädd syra.
Salpetersyra förbrukas i stora
kvantiteter vid framställning av
kvävegödselmedel, sprängämnen
samt färgämnen (se även Kväve).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
