Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rud. 888
Nam in cöllumbári* cöll(us) haud miilto pöst erft 2
ibid. 1006
Élleborösus sum :: At ego cérrit(us): hÜnc non ámittám tamén s
Det torde af det sagda vara klart, att förkortningen af
slutstafvelsen i ord som männrn, quidem, apud, pater o. s. v.,
eftersom den betingas af föregående vokals korthet, måste vara af
väsentligen samma art som förkortningen i roga, abi, uide o. s. v.,
hvilken förkortning också är bunden vid föregående vokals
korthet (uidè, men ej rldè). I båda fallen ha vi att se en verkan
af samma genomgående lag. Att hafva faststält detta är C. F.
W. Mullers stora förtjänst. För öfrigt gäller den ifrågavarande
1 Plautus synes här hafva tillåtit sig att använda första stafvelsen i
colum-bar såsom lång på grund af ordleken med collus.
2 Plautushandskrifterna (BCD) hafva collunt, men Priscianus, som citerar
versen (V, p. 150, 10 H.) collus. Att detta är den rigtiga läsarten, är sannolikt, då
ordet collus annars hos Plautus (liksom hos andra arkaiska författare), för så
vidt genus kan urskiljas, finnes användt såsom maskulinum. Jfr det germ.
halsa-(af kolso-) masc. och se Skutsch Forschungen I, 168.
8 Genom antagandet af en reduktion af slutande 5 äfven framför vokaliskt
börjande ord sprides ock ett klarare ljus öfver de bekanta formerna acturu’s
(= acturus es), bonu’st (— bonus est) o. d. acturu’s står på samma linie som t. ex.
dicacula’s (~ dicacula es), botiu*st går parallelt med bonum’st (= bonu(m) est)
o. s. v. Efter ord slutande på vokal + 5 eller m behandlades formerna es, est
på grund af s:et’s och w:et’s reduktion i uttalet på samma sätt som efter ord
slutande på vokal.
Emellertid synes mig ej Leo (jfr äfven Seyffert anf. st.) fullt rigtigt
uppfatta längden af sista stafvelsen i former som acturu’s, Leo sätter acturu’s =
acturu’ ês: "det långa c uti es kunde ej försvinna såsom det korta t. ex. uti
bonumfejst". Men es innehåller efter all sannolikhet icke någon naturlängd utan
en positionslängd: ês är egentligen ess (—es-sfi), jfr gr. horn. syrak. èa-al),
liksom miles är miless (milet-s), höc nom. acc. sg. neutr. är hocc (hod-ce) o. s. v.
Rätteligen bör man således säga, att acturu’s är = acturu(s)’(e)ss liksom
dicacula’s är = dicacula’ss. — De försök, som på senare tid gjorts att förklara e
uti es såsom en naturlängd kunna ej anses lyckade (jfr utom Brugmann Morph.
Unters. III, 8, Osthoff Zur Gesch. d. Perf. 148 ff. nu äfven Brugmann Grundr.
II, 863, Bartholomae Indog. Forsch. III, 17 ff.). Det en gång inskriftligt
förekommande ést (med apex) och det oskiska ist (Cipp. Abell. 6 gånger gentemot estud
a gånger) kan man svårligen tillmäta någon afgörande betydelse (jfr om det
sistnämda R. v. Planta Gramm, d. osk. umbr. Dial. I, 84, Bronisch Die osk. 1- und *-Voc.
p. 127). Af det uti litauiskan i vissa former af verbum substantivum förekommande
ê ger Zubaty anvisning till en enkel förklaring (Indog. Forsch. Anz. III, 162, n. 1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
