- Project Runeberg -  Nya småttingar : ännu odygdigare än Helens /
144

(1896) [MARC] Author: John Habberton Translator: Mina Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Hvad slutet blef

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

144

sin advokat, men att rådfråga betydde för henne
detsamma, som att säga huru hon ville ha det.

Hennes senaste besök i brödrens hem, under hustruns
frånvaro, hade öfvertygat henne därom att penningar,
som gåfvos åt denna familj, skulle vara rent af
bortkastade. Sådana barn, som hans, kunde man ju ej
anförtro några penningar, om de än blefvo aldrig så gamla;
och det fanns ingenting annat än rentaf tvångsarbete, som
någonsin kunde bibringa dem någon känsla af allvar och
ansvarighet.

Deras lilla egendom var ju mer än tillräcklig för
deras nödtorft; och därutöfver skulle naturligtvis dessa
vildar aldrig kunna tänka eller önska sig något, då deras
uppfostran eller, snarare, brist på uppfostran ju gjorde
dem främmande och likgiltiga för hvarje slags mera
för-finadt och civiliseradt lif, med dess behof och vanor, lyx
och komfort.

Om Mari Bradley var belåten med att bara sitta
sådär helt trankilt och låta barnen växa upp som vildkattor —
hvarför i all världen, skulle hon då inte få göra det? Men
nog var detta i alla fall litet märkvärdigt, ty som ung
flicka hade hon ju själf varit van vid öfverflöd och
elegans och all slags förfining. Men somliga människor
voro nog födda med simpla anlag och instinkter; och till
den sortens folk var det tydligt, att Mari måste höra, annars
skulle hon naturligtvis aldrig ha kunnat gå och bosätta sig
på en sådan där aflägsen landtgård och låta barnen växa
vildt. Om hon varit sådan, soin hon bort och skolat vara,
så hacle hon nog ställt det bättre för sig.

Så resonerade Faster Maria. Föga visste hon om
de strider, som dagligen och stundligen utkämpades af
denna fina, späda, saktmodiga lilla qvinna, som af alla
krafter sträfvade att göra sin plikt i den
lefnadsställning, hvari Gud försatt henne. Hvad visste Faster Maria
om den slags kropps- och själströtthet, som kunde komma
öfver clen stackars Mari, efter en lång dag, tillbragt under
oaflåtligt sträfvande att göra de sina bättre och lyckligare,
eller om de oroliga tankar och brinnande böner, som stego
ur hennes modershjärta — ej för egen, men för barnens välfärd?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:31:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyasmatt/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free