Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
NYA TROLLSLÄNDA!*.
N:o 13
— Eller är det. ej så, att du under hela
denna tid känt dig till mods som en
martyr? Som en oskyldigt misskänd fånge eller
någonting dylikt? Och du liar funnit tröst i
tanken att du iir bättre än man tror dig
vara? Ja, kanske har du i hemlighet tyckt
dig vara litet bättre, litet modigare, mer
uppoffrande än andra?
Spirea rodnade djupt och fick tårar i
ögonen. Tant Dika såg vänligt på henne
och fortfor på sitt något, kärfva sätt:
— Jag misstror ingalunda dina goda
afsigter. Det är blott så vanligt bland
ungdomen att af missförstådt ädelmod påtaga
sig en skuld, hvartill man är oskyldig. Den
sinnesstämning en sådan handling framkallar,
är farlig derför, att man inbillar sig vara
oskyldigt förföljd, och inom sig tycker sig
vara bättre än andra. Ett oförskyldt
lidande som Gud pålägger oss, fostrar
ödmjukhet, själfuppoffring och ädelmod, men
sådana sjelfpåtagna kors komma högmod
och sjelfbelåtenhet att gro inom oss.
Det Méf tyst en stund. Alla tyckte att
tant Dika varit, för sträng, och Spirea satt
med nedböjdt hufvud, tankfull och
nedslagen.
— Nu har min moralkaka smakat dem
illa, — sade tant Dika efter en stund. —
Se, hur Camilla grinar! Kom hit, Spirea,
till din gamla tant. Sådana snälla, lugna
och förståndiga tlickor, som du, hafva två
farliga fel att bekämpa: sjelfbelåtenhet och
andligt högmod. Det vet din gamla tant
och vill göra dig uppmärksam derpå. Men
hon betviflar icke ett ögonblick att du af
ömsinthet begått det misstag, hvarom vi
nyss talade. Nå, äro ni nu nöjda med
moralkakan, barn?
— Hurrah för taut Dika! — vågade Fritz
utropa, och Eufrosyne tillade djerft: — men
kakan skulle smaka ännu bättre med sylt.
Taut Dea skakade förvånad på hufvudet,
men tant Dika sade skrattande: —
verkligen? Dä måste väl Spirea och Camilla
bestyra om att vi få iu litet vattlingon, den
stora upptäckten till ära.
.9. Sidensvansarne.
En allmän och ihållande belåtenhet var
följden af kinesens återkomst och
hemlighetens uppdagande. Svante förde i första in-
gifvelsen sin fiol till Gråt Ej, som på ett
förvånansvärdt sätt lyckades lappa ihop den.
Bolaget hade snart nöjet att åter höra dess
milda jamande om aftnarna. Masscs finger
var nästan friskt och det var bara två
veckor qvar tills sommarlofvet började.
— Hur blef det sedan med sällskapet
Muntra Munnar ? — undrade Camilla en dag.
Vi glömde det, tror jag, för kinesens skull.
— Namnet tycker jag icke om, —
anmärkte Spirea.
— Icke jag heller, — instämde Svante.
— Vi ska kalla oss Sidens va n mr ne l —
föreslog Fritz.
— Du slog hufvudet på spiken, Fritz
Konstantinowitscb! — skrek Masse.
— Om ni tycka Som jag, — sade Camilla,
— så stifta vi vår klubb nästa lördag.
— Och kalla oss Sidensvansarne.
— Ja. Vi bjuda Riitta, Selma, Perpetna
och några af gossarnes kamrater, men inte
Kåhlfelt, Svante. Han går med trånga
stöflat- och är en riktig sprätthök, — sade
Camilla med förakt.
— Kommer aldrig i fråga, — försäkrade
stackars Svante som koin ihåg sin serenad.
Tanterna gåfvo sitt bifall till bjudningen
och på den beramade lördagen samlades
bolaget mangrant, förstärkt med fem eller sex
fremmande ungdomar, i flickornas rum, som
var prydligt uppstädadt för tillfället. För
hopsamlade bidrag hade några buteljer mjöd,
en väldig påse pepparkakor och en dito
karameller blifvit inköpta. Tanterna bidrogo
med en purapernickel åt hvar och en.
Alla voro något högtidliga och stela i
början. Fritz, Masse, Camilla och
Eufrosyne försökte i synnerhet att se värdiga och
förbehållsamma ut, medan de smuttade på
sina mjödglas. Nu fogade det sig så, atl
Mabelle, som låg på tant Deas soffa, fick
tråkigt, hoppade neil och begaf sig på
upptäcktsresa efter barnen. Han anlände till
festplatseu med afviga öron och en af tant
Deas soff-antimakassar som ett sadeltäcke
på ryggen. Denna anblick var för mycket
pröfvande för dessa tanklösa ungdomar,
hvilka brusto i ett skallande skratt just då
Svaute uppsteg för att på allmän begäran
öppna mötet.
— Fy då! sade Riitta, som redan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
