Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 NYA TROLLSLÅ NDAN. N:o 19
Ekestam tog Blomfelts parti, sekunder,ad af
de fleste.
Jag tyckte rektor bar sig dumt åt, som
gjorde en sådan affär af en struntsak.
Kantänka! Porträtterade bli vi alla på ett eller
annat sätt Kunde ban nu icke förstå skämt?
Det var ej mer än väl förtjent för lians
ilskna babianfasoner.
Nej, Ekestam, du bar orätt, — utbrast
en af kamraterne, knäbyxan kallad, för det
ban, eliuru ban var femton år. allt ännu
gick ined sådana Du bar orätt. Vi kunna
drifva med en menniskas löjliga vanor, men
sitt utseende rår ingen för. Ocli dessutom
är rektor vår förman, mins det. I ingen
händelse vill jag försvara^Blomfelt.
Hör på knäbyxan, hvad ban är kavat,
gäckades Torsten Löfblad, en liten
spenslig en, som alltid höll sig till den, som hade
de fleste ined sig. — Han vill naturligtvis
hålla sig väl med rektor nu, då examen är
så nära.
Knäbyxan kände blodet sjuda i sina kin
der, men beherskade sig. Han hade små
uingom lärt sig med tystnad parera de små
sidohugg kamraterne ständigt måttade åt ho
nom, än för ett, än för annat Mest fick
ban lida för, att ban ännu var „mamuias
gosse", som gick i kolt och knäbyxor. Saken
var den, att lians föräldrar nu engång ansågo
denna drägt vackrast, och lämpligast för en
kort och spenslig gosse, och Henrik, så hette
knäbyxan, var nöjd med deras smak och
ansåg att kamraterna ingenting hade uti göra
med den saken. Deras gäckeri ^bekymrade
honom icke det bittersta Men när någon
bcskylde honom för tillgjordhet och kryperi,
då ban med skyldig aktning bemötte sina
lärare, det sårade honom mest, och då hade
ban svårt att återhålla ett häftigt svar.
- Det var oförsigtigt af Blomfelt att tappa
papperet, — sade en i hopen. — Men inte
kan jag anse det vara en förseelse värd ett
så hårdt straff, om man någongång roar sig
en smul på en lärares bekostnad. Jag
opponerar mig mot straffet.
— Jag med! Jag med! — ljöd det i
korus från kamraterne. — Skola vi gå till
rektor och protestera mot relegationen?
— Ja vi gå! — utropade lille Löfblad
med enthusiasm. — Och ger ban icke Blom-
felt, absolution så får ban sjelf en
kattserenad.
— Bra, bra! hördes från hopen. — Vi gå
i morgon bittida.
Gör icke det, — sade knäbyxan
allvarsamt. — Blomfelt har felat, och bör få
sitt straff. Det vore att opponera sig mot
all rättvis disciplin.
— Vise man, du står alltid på lärarnes
sida, — sade Emil Segerspets hånfullt —
Och du är afundsjuk på Blomfelt, det, är
bela saken. Du vill att ban ej skall komina
upp i vår, och derför vill du ha honom
relegerad
Knäbyxan blef tankfull. Det var sant,
att en månads relegation nu på våren skulle
i hög grad försvära Blomfelts uppflyttning
till åttonde klassen. Han skulle kanhända
med ett belt års qvarstannande få plikta för
ett ögonblicks förseelse. Det. var för hårdt,
och knäbyxan kände sitt hjerta svida för
kamraten. Jag skall tala med Blomfelt,
tänkte ban. — Kanske kan ban genoin
afbön hos rektor godtgöra sitt fel och få
lindring i straffet.
Gossarne ordade ännu länge oin denna
sak, och beslöto ändtligen att mangrant gå
till rektor och protestera mot Blomfelts
relegation. Det var skamligt, tyckte de, att eu
så redbar och flitig gosse skulle straffas
fölen sådan småsak, och de ville visa, att de
icke tålde tyranner, etc. etc. Knäbyxan
afböjde bestämdt att vara med oin protesten.
Han unnade gerna sin kamrat all den
lindring denne kunde få, men ban kunde icke
deltaga i en sådan demonstration, då ban
ansåg rektor hafva handlat rättvist.
Känslan af lydnad och pligt var så djupt. rotad
bos honom, att. ban icke med godt samvete
kunde protestera mot ett välförtjent straff.
Deremot önskade ban hjertligt, att kunna
förmå kamraten till en ärlig ursäkt, som
säkert skulle afväpna rektor och mildra
domens stränghet.
I denna afsigt uppsökte ban Blomfelt på
e. m. då skolan hade lof. Han fann honom
lutad öfver sina böcker, med ett sorgset
uttryck i sina ögon.
— Blomfelt, — sade knäbyxan rörd, —
jag är så ledsen öfver allt detta. Jag
kommer för att bedja dig sjelf hos rektor
utverka förlåtelse. Gå till honom ... säg att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
