Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
åttoNDE KAPITLET.
— Louise, hon var en fin dam, och han såg ut
som en greve med sina whiskers och sin förgyllda
pince-nez, vi ha haft det för bra, vi fa nog vårt straff.
— Skriv för all del inte hem och tala om oss,
hade de ropat efter Töre, vi säga alltid, att vi ha det
utmärkt.
Louise satt med hopknäppta händer och blekt
ansikte och hörde på allt detta. Hon hade fallit av sista
veckorna, kläderna hemifrån hängde löst om henne,
voro nötta och omoderna. Men det märkte hon icke,
hon ansåg ännu sina gedigna plagg och snitten från
Europa betydligt överlägsna amerikanernas luftiga tyger
och många snirklar.
Icke ett ord yttrade hon nu, det var alltför kuvande
stort och hårt att tala.
I böljan följde hon Töre ut, hon kunde icke sitta
inne och vara oviss. Fylld av sjuk ångest, ofta
frysande och genomvåt, gick hon därutanför och väntade,
trött så att hon dignade, och när han kom var det
alltid detsamma — ingenting, ingenting. Då kunde
hon gripas av trots mot ödet, skilde sig tvärt från
honom och vandrade bort ensam, stampade på
känslorna, sökte glömma alltsammans. Ofta, synnerligen
klara dagar, lyckades det. Som en elak dröm sjönk
det nedom hennes synrand, hon gick käckt och
spänstigt framåt i den kalla marssolen, och hennes nordiska
natur njöt av att känna vinden svepa utefter Lake
Shore, vars alla konstfulla villor tycktes reflektera
insjöhavets stålglitter. Härute var jämförelsevis tyst.
I sakta skritt, solande sig i den tidiga, skarpa vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
