Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det första vargtjutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 167 -
känna icke mycken lust att anfalla en mänsklig
varelse. Om vi nu hade några får utomhus, så
fruktar jag de skulle stå sig slätt.
Tjutet upprepades, och en eller två av hundarna,
som blivit insläppta i huset och lågo utsträckta
framför elden, rusade upp och skällde.
- Hundarna hora honom, min fru, och om vi
släppte ut dem, skulle de snart vara i luven på honom.
Nå, nå, John, sitt stilla och ställ ifrån er bössan.
Vi ha inte råd att såra några vargar. Deras skinn
skola icke inbringa en halv dollar, och deras kött
duger icke för en hund, mycket mindre för en
kristen. Låt uslingen tjuta, tills han tröttnar. Före
dagningen begiver han sig åter till skogs.
- I mitt tycke låter detta tjut verkligen
sorgligt och hemskt, sade Emma; det skrämmer mig.
- Är du rädd, Emma? frågade Alfred och gick
fram till henne. Hon darrade verkligen. Minns du
också, min kära Emma, hur förskräckta du och Mary
blevo av grodmusiken första dagarna vi voro här.
Du blev rätt snart van därvid, och det blir du nog
också vid vargens tjut.
- Åh, det är allt skillnad, Alfred, svarade Emma,
rysande då tjutet upprepades. Jag vet inte, hur det
är, fortfor hon och sökte repa mod, men jag tror,
att jag fick en sådan avsky för vargen genom att läsa
"Lilla ridande rödkappan", då jag var barn; jag
betvivlar emellertid icke, att jag rätt snart skall
övervinna den.
- Jag tillstår, att det icke medför känslor av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
