- Project Runeberg -  Nyländska folkseder och bruk, vidskepelse m.m. /
6

(1889) [MARC] Author: Anders Allardt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de stunder, som äro anslagna åt nöjet eller hvilan. Hvar sak bar
sin tid, tycker man, och „ tiden är längst, sa’ Västerbärg", är ett
ny-ländskt ordspråk, vittnande om huru långt man ännn är ifrån den
engelsk-amerikanska uppfattningen „tid är pengar". Den svenske
bonden i Nyland är visserligen „mon omm seu, som det beter, och tack
vare den drift, hvarmed arbetet skötes, då ban griper sig an därmed,
är han i allmänhet en ganska välbehållen man. Sparsamhet hör dock
icke alltid till hans dygder, om ock egentlig slösaktighet ej häller
kan med fog förevitas honom. Förtjänar man bra med sitt arbete;
vare sig på land eller haf, vill man äfven ha det bekvämligt hos sig,
äta mycket och godt och framföralt „kläda sig som folku, det vill säga
hafva sin klädesrock och dito byxor eller sin svarta
»köpistygskläd-ning" samt sidensjalar och dukar". I allmänhet röjer sig dock
gedigenhet i deras klädsel och man finner ej behag i »foblor och flidar",
ej häller i brokig »finngrannlåt". Männens dräkter, af samma tyg
och snitt för husbonde och tjänare, äro alltid hemväfda, ofta af
vadmal, blått och gråfärgadt, hvilket senare alltid är stampadt.
Kvinnorna bära dräkter af ylle- och bomnllstyger — till Bommaren
stundom lätta klädningar af shirting.

De flesta hafva förstånd och karaktärsfasthet nog att rätta
munnen efter matsäcken. Man påträffar någongång bönder, hvilka
efterlämna åt sina barn och arfvingar en skuldfri egendom och flere tusen
mark „på banken". En sådan »storgubbe" har ofta börjat från
ingenting d. v. s. erhållit i arf efter sina fäder en dåligt bebrukad
hem-mansdel med förfallna byggnader och utsvultna kreatur; eller också
om han varit yngre son i familjen, en 2 å 3 hundra „riksdaler“, för
hvilka pengar han sedan köpt sig en ouppodlad svedjebacke af någon
bättre lottad nästa. Det är således genom strängt arbete, genom
sparsamhet och försakelse han samlat en sådan förmögenhet. »Hjälp dig
själf, så hjälper dig Gud", säger nylänningen.

»Tiggeriet1 är därför, som man lätt kan tänka sig, föremål för
allmän ovilja. Man gifver tiggaren väl ett stycke bröd, men föraktet
gör man sig icke alltid mödan att dölja, om den tiggande tyckes kunna
själf förtjäna sin föda. Detta är ett äkta skandinaviskt karaktärsdrag,
hvarom redan Håvamål vittnar, däri säges:

Dens hjärta blöder,

Som bedja skall

Sin mat hvar måltid."

Klagan »tigga blyges jag och gräfva orkar jag icke, nog vore det tid
för mig att dö", höres ofta från åldringens läppar, som med oro mot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:42:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nylsedbruk/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free