Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lof — i den lilla kojan. Der sitter nu Johanna blomstrande som
förr i sin väfstol; en gammal gumma, hennes mor, sitter bredvid
och spolar, och en liten flicka tultar omkring golfvet och plockar
upp spolpapper åt mormor; men ute i verkstaden står Lindgren
och tvättar en liten rödmosig och fet pojke i ansigtet; det var
sonen, som råkat att hälla politurflaskan öfver sig och nu
uppputsades, så att Johanna ej skulle märka någonting af hvad hon
kallade »karlarnas osnygghet». Lindgren var lycklig och höll ännu
af sin Johanna lika mycket söm förlofningsdagen; det enda som
generade honom i hans äktenskap var, att han ej utan påtal kund©
komma till boTdet utan att förut borttvätta polituren från fingrarne.
Det är verkligen intet att skratta åt det, mitt nådiga herrskap;
po-litur är nemligen en brun vätska, som svarfvare begagna för att få
sina arbeten blanka, denna vätska biter in och blir qvar med en
förtviflad envishet, och att aftvaga sådant, är nästan värre, än att
renskölja en fläckad karakter eller taga ut en oljefärgsfläck på en
merinoschal; således var detta visserligen en slags huslig olycka,
af hvilken andra svarfvare icke lida, men hvad ville vår hederlige
Lindgren göra; Johanna hade ett argument, som ej kunde
disputeras, nemligen: «så gjorde salig far», och efter salig fars modell
måste Lindgren vara lycklig. Emellertid kunde Lindgrens arbete
nätt och jemnt underhålla familjen, men ingen knotade, alla gjorde
sig en liten möda att behaga hvarandra; ty så gick det till i salig
fars tid — märken noga: de sökte att behaga hvarandra och icke
blott andra, deri ligger hemligheten af huslig sällhet.
I det stora huset se vi Regina, numera friherrinnan Jules,
som hon, till skillnad från andra friherrinnor af samma tillnamn,
gemenligen kallades: hon tycktes sjuklig,’ men prakten är utbredd
omkring henne, och med ett svagt smålöje betraktar hon sig i en
stor trymå; den nya Folkerska negligéen klär henne ganska väl.
Jules inträder. Hans ansigte är äfven något blekt, ögonen
matta och intet sägande. — «God morgon, kära Regina», säger han
och kastar sig i soffan; «hade du roligt på din mors bal igårafse?»
«Så der; men hvarföre kora icke äfven du?» «Jag! hvad har jag att
göra på fru svärmors soiréer i sin våning — din mor, kära
Regina, är rent af galen; hon ruinerar sig och oss, — salig gubben
höll ordning i huset han; men nu förstör gumman på sin fåfanga
allt hvad vi och barnen skulle ha efter henne; hon bör. stå under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
