Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmyndare!» — »Bästa Jules, kom ihåg att hon är min mor!» «Ja,
ja, min vän, det är just det jag vet, och det är det, som gör mig
förtviflad — hvem af mina likar vill umgås, riktigt amikalt umgås
hos oss, så länge hon med sina mångelskefasoner visar sig i
cer-clen, och man beständigt blir påmind om att friherrinnan Jules är
kommen ur snusboden: — vet du hvad, Regina, man kan det icke.»
Friherrinnan bleknade alltmera, hon fann sig sårad i hjertats
innersta rot; men hon stillade sig och sade blott: «bästa Jules, du
är for sträng mot mamma!» »Ha, ha, ha, sträng, säger du; nej, min
vän, jag skulle ändå intet synnerligen bry mig om den så kallade
mesalliansen, du vet att jag sätter mig öfver alla fördomar, fastän
man ej kan neka, att en ättling af en förtjent och stor man är
något helt annat, än en arfvinge af personer, som aldrig gjort
annat än vridit strutar och omsaltat sill; men som du vet är jag
icke fallen för fordomar hvarken for eller emot, nog af om den
saken; men ser du, den der spottstyfvern, jag fick efter salig
gubben, förslår ej långt, och om din mor håller på som hon börjat,
är det snart förbi med herrligheten, — vi måste göra konkurs,
Regina; se deri ligger knuten.»
«Min Gud! Jules, är det så P Har du förstört alla femtiotusen,
som du fick med mig? det är ju mina pengar, som du lyser med,
och du ruinerar mig.»
«Se så», sade baronen; »ni är ganska intagande, då nl påminner
mig om edra penningar, dc der penningarne, som ni har medfört
i boet. Ni torde icke påminna er», fortfor han småskrattande,
under det en lindrig rodnad af vrede spridde sig på kinderna, «att
hvad ni är, är ni genom mig, genom mig och mitt namn, och att
de der femtitusen, hvarom ni skriker, af er sjelf äro förstörda, min
nådiga friherrinna af silltunnan.»
»Min Gud, jag blir sjuk, jag dör», ropade friherrinnan
bleknande. — »Då vill jag icke genera er i ert lofliga företag», sade
baronen med ett flatskratt och gick. — «Annette lilla», sade han till
kammarjungfrun, som stod i tamburen, «gif friherrinnan litet
stillande droppar, hon har fått ett af sina vanliga anfall.»
Om aftonen var stor soupé hos baronens; friherrinnan var
skönare än någonsin, helsans rosor blommade på kinderna och
glädjen strålade ur ögonen, då hon mottog sina gäster med ett
oöfverträffligt behag. Baronen var qvick, skämtande och förekom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
