- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
16

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mande som vanligt; lilla Emerence, deras enda barn, inbars och
beundrades af gästerna, hvilka med högsta intresse afhörde barnets
joller. Det var vackert som modren och qvickt som fadren; med
ett ord, det var förtjusande — allt var som det borde. Ack hvad
friherrinnan är lycklig, hviskade man sinsemellan så högt, att hon
hörde det sjelf, och hon kände sig verkligen i detta ögonblick
lycklig, hon var afundad och trampade gerna på sin sällhet, for att
kunna låta folket säga, att lyckan låg för hennes fötter; det finnes
olycklige, som tro sig lycklige i samma mån de förmå sönderspillra
sin glädje, liksom det finnes konungar, som tro sig konungslige i
samma mån, som de förstöra sitt folk; det ligger en njutning uti
att förstöra verktyget för sin egen storhet. Friherrinnan fann sig
genom de främmandes omdömen Iyftad ur hopen; hon vidrörde
således, för att visa sin fördomsfrihet, äfven något sin barndom och
kom att nämna Johanna. — »Stackars flicka», sade hon, «som var
så beskedlig och god; hon är nu gift med svarfvare Lindgren här
bredvid och har redan två barn. Hvad Gud ändå gjorde väl»,
till-lade hon med en lätt suck, »om han tog de der små stackarne
bort, när de af föräldrarne hvarken kunna få uppfostran eller
förmögenhet.» Det fanns ingen i hela sällskapet, som ej i detta
friherrinnans yttrande såg ett ädelt hjerta och en djup blick i
men-niskolifvet, och de mustigaste reflexioner vexlades öfver ämnet.
Man omtalade, hurusom merendels de fattige hade de flesta
barnen och ventilerade just orsaken, hvarföre Gud lät så ske, då
baronen afbröt hela undersökningen, i det han sade: «att Gud så
ställt saken, på det att bättre folk skulle få pigor och drängar»

— ett infall, som belönades med ett allmänt bifallsjubel.
Friherrinnan smålog och hotade sin man med pekfingret. «Du raillerar
öfver allting, goda Jules», sade hon, och baronen svarade: «ja,
bästa Regina, hvad skall man göra, man bör taga lifvet muntert» —
han tryckte en kyss på fruns panna. «Ack hvad friherrinnan är
lycklig att ha en man, som är beständigt glad», hviskade en fru,
som satt bredvid henne — »och så god som min Jules», tilläde
friherrinnan; «ja, jag har visst orsak att tacka Gud.»

Några år hafva förgått och vi inträda på en stund till herr
Trygger, som nu för egen räkning dref en liten handel — han
var enkeman; men ändå se vi i ett af de få rummen ett
fruntimmer. Hon är blek och sjuklig, djupa veck hafva inritat sig på kin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free