- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
17

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den, hennes drägt är gammal och redan ur modet, men dock af
något dyrbart tyg — hvem kan det vara? Jag är nog lycklig att
kunna upplysa er, mitt goda herrskap: det är ingen annan än
friherrinnan Jules, numera moderlös, liksom förut faderlös, utblottad
på allt och utan att en gång ega sitt barn att leka med. Sedan
baronens borgenärer tagit det stora huset, och baronen rest till
riksdagen för att söka lyckan, hade lilla Emerence blifvit upptagen
af en baronens tant, som i barnet erkände det ädla blodet; Regina
åter var glömd och förskjuten, och den ende, som påminde sig
fordna lyckligare dagar, var den hederlige herr Trygger, som
bibehållit tillgifvenheten för sin gamle husbondes hus, lika noga som
han konserverat den svarta klädningen, han fått till skänks till
friherrinnans förlofningsdag; men han var fattig och kunde blott
med möda vara hjelpsam; han var det dock, den torre,
allvarsamme mannen, i hvars hjertas facitbok många goda gerningar stodo
osummerade till den stora redogörelsedagen, då lifvets hufvudbok
afslutas, och man får se husets ställning både i debet och kredit.

Friherrinnan satt nu alldeles ensam. Då och då smög sig en
tår ned från kinden och lättade hjertat, men hon blef snart störd
genom en sakta knackning på dörren. «Stig in!» sade friherrinnan
och torkade kinden med sin utsydda battistnäsduk, som lik en
relik låg framför henne på bordet. En qvinna inträdde och neg
djupt. «Gud vet», sade hon och slog ned ögonen, «om nådig frun
känner igen mig; jag är Johanna.» «Ack jo!» ropade den
tilltalade och sprang upp i glädje. Barndomen stod i detta ögonblick
så klar, så lefvande framför henne, och hon sprang fram för att
falla sin lekkamrat om halsen och gråta, gråta innerligt vid den
trogna barnavännens hjerta; men hastigt påminde hon sig att hon
var friherrinna, hon kufvade naturkänslan och sade blott: «hurmår
du, madam Lindgren? välkommen.» Johanna stod qvar; äfven hos
henne vaknade en barndomstanke, men den var hemmastadd i
hennes själ, och hon öfverraskades alldeles icke af något öfvermått af
känsla. »Sitt ner madam lilla», sade Regina (jag borde väl säga
friherrinnan, men som hon nu är fattig, är det ej så noga med
artigheterna). Johanna satte sig; hon var mot vanan förlägen och
tycktes ha något på hjertat; slutligen började hon: «jag gick hit
till nådig frun, för si Lindgren menar så väl, säger jag, så gick
jag hit och — ja nådig frun skall veta, att jag intet gör något

C. A. Wetterberghs Samlade ShHfter. ^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free