Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestämdt, att vi måste skiljas, lagligen skiljas, förstår kusin
Adam?»
«Vi hafva left åt skilj da nu i ett helt år, men min herr man
har den godheten att hedra mig ibland med besök och förklara
mig sin innerliga kärlek; det generar mig oändligt. Om han i tid
hade uppfört sig, som han bort! Kusin Adam skall betänka, att
jag endast var ett barn, blott nitton år, då vi gifte oss, och att
jag blef på ett högst opassande sätt bemött af min man, som bort
vara den oerfarnes ledare och rådgifvare; han var visst artig i
början, men snart bytte kameleonten om skinn. Hvad tycks, han
ville att jag sjelf skulle gifva mitt barn di, fastän läkarn sade, att
jag aldrig skulle stå ut dermed, och jag var tvungen dertill —
deraf har jag nu min förstörda helsa och mitt försämrade
utseende.» «Kusin», inföll jag, «har nu ett mera blomstrande utseende
än någonsin.» «Ni smickrar, kusin», sade Clothilda småleende;
«men så är det likväl icke; spegeln derborta och mina vänner säga
mig, att jag förlorat mig mycket. Nog emedlertid derom, jag vill
ej förskräcka er med alla scenerna i vårt hus; min man behagade
emellanåt blifva sorgsen och förtviflad; då jag icke i allt kunde
rätta mig efter hans nycker, då kunde han gå hela natten fram
och åter i sitt rum, midt öfver min sängkammare, så att jag icke
fick sofva, och fagnade mig om morgonen med röda ögon, — ni
kan ej neka att det är ljuft att hafva en man, som gråter som en
gammal gumma. Efter den stunden föraktade jag honom och det
gör jag, så länge jag lefver. Ni är jurist och måste ställa om
saken med min man så, att han tar på sig skulden, så att jag
kan söka skiljsmässa; ty jag är bestämd: vi måste skiljas.» Det
var en högst obehaglig kommission; men hvad skulle jag göra?
jag var likväl den mest passande personen, och som lättast kunde,
utan att såra, framställa förslaget. Det är så der roligt nog att
vara kusin — eller hvad tycks?
Jag gick till Etienne; när jag kom i yttre rummet, hörde jag
innanför någon, som spelade fortepiano, det var icke någon
komposition, utan en själ i toner, och dessa toner voro bruset af dess
vågor, der de slogo mot lifvets hinder. Jag har aldrig hört något
dylikt, och jag stannade, betagen af en egen känsla af vördnad;
jag kände på mig att dessa brutna ackorder, dessa klagande
öfver-gångar, voro uppenbarelser från andeverlden, i hvilken mennisko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
