Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla mig odräglig, jag steg upp midt under akten och gick,
foljd af ett allmänt mumlande: «den der blef visst sjuk, här är
också odrägligt varmt», m. m. Utkommen på Gustaf Adolfs torg,
kände jag vinden susa kall och bitande öfver min varma panna;
jag stannade och tänkte: hvad skulle jag då egentligen här? Det
finnes likväl ögonblick i lifvet, då man handlar instinktmässigt,
och detta ögonblick för mig var just nu inne. I stället att gå
hemåt öfver Norrbro, gick jag $t Nybrohamnen, utan att veta
hvarföre; aftonen var kall och mulen, och gatorna mörka, som de
merendels äro i vår goda hufvudstad. Jag hade knappt passerat
Nybron, förr än min uppmärksamhet väcktes af ett skarpt
hundskall, det var liksom ett sådant djur i korta ljud hade begärt
men-niskohjelp, och ovilkorliga liksom dragen af en osynlig hand, ilade
jag dit. Då jag framkom, såg jag vid det dunkla skenet, som
spridde sig från närmaste lanterna, en hund, dels simma utmed en
båt, dels stående i båten, försöka att draga någonting tungt ur
vattnet; hunden gnisslade af oro, och emellanåt lät han höra några
korta skall, blandade med tjutningar; jag skyndade i båten och
grep i mörkret efter (Jet föremål, hvarraed hunden sysselsatte sig.
Jag fick tag i ett rockskört och ansträngde nu alla mina krafter
att lyfta den förolyckade upp ur vattnet. Knappt hade jag lyckats,
förr än hunden började slicka hans ansigte och händer, och jag
lät det trogna djuret vara väktare, till dess jag hunnit hemta folk
för att bära den olycklige in i närmaste hus.
Sedan han blifvit inburen, igenkände jag, då ljusskenet föll på
hans bleka ansigte, min olycklige vän. En tunn blodfragga
skummade kring hans mun, men han rörde något på sig, och inom kort
slog han upp ögon; han kunde icke tala, men* såg på mig och
tryckte min hand till ett tecken att han igenkände mig. Jag
fogade anstalt om att han blef hemburen, och den trogqe Fylax
sprang glad och viskande med svansen framför bårsängen.
Först efter flere dagar var Etienne så återställd, att han kunde
tala, och han berättade då, att han gått på spektaklet för att
ännu en gång få se Clothilda; «jag ville», sade han, «se, om hos
henne ännu fanns en gnista kärlek för mig; men det var ej så;
hon tycktes till och med begabba mig; hon såg djerft och
småleende på mig, och hviskade något till den der öfversten, hvarefter
han riktade sin teaterkikare på mig, och begge, satiriskt småskrat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
